Broderande med indiska flickor och kvinnor

Tillsammans med Elsa Agelii har jag varit 7 veckor i Jaisalmer i västra Indien i sagostaten Rajasthan. Staden med smala oregelbundna gränder kallar jag för ett indiskt Visby och har 60 000 invånare.
För 5 år sedan fick Elsa kontakt med en socialarbetare som just startat broderiverksamhet i en by 2 km utanför stan. Med tanke på den mättnad marknaden har av snabbt broderade kuddfodral som det var tänkt att kvinnorna skulle göra fick hon idén att i broderi beskriva kvinnors arbete med vatten. Socialarbetaren tände på idén och så föddes gemensamt de små dockorna av kvinnor som bär vatten eller ved. Elsa reste tillbaka en 2 mån period följande år och satte igång arbetet med att brodera vattenbärerskor, vi kallar dem mahilas (=kvinnor). Sedan har vi bit för bit utvecklat samarbetet med målet att kvinnorna med hjälp av vår indiska samarbetspartner tillika tolk, Kulvinder, skall kunna producera broderier självständigt. Kvinnorna broderar fortfarande kvinnodockor som vi säljer i Sverige. De får 250 rupie för varje vilket är en dagslön och mer än indisk minimilön. Tillsammans med socialarbetaren broderar de under året när vi ger dem en beställning. Nu vill vi och framförallt de 38 kvinnorna att försäljningen ska öka så att de kan få en mer regelbunden inkomst. Det första lilla målet är att de ska få sålt 2 broderier var/månad. Vi letar därför efter någon som tycker det vore kul att sälja i Sverige.

I januari tog vi kontakt med Barfota-colleget Tilonia som har en konsthantverksaffär och utbildar vuxna som inte fått lära sej läsa och skriva, i olika nyttigheter som att bygga solfångare, solcellslampor och olika hantverk. Kanske kan "våra" kvinnors alster säljas i deras affär. Ett samarbete är på gång.

På Elsas tredje resa följde jag, Britta Kleberg med. Tre års erfarenhet från liknande projekt i Zimbabwe var mycket användbart.
– Du kan väl starta en broderiskola med flickorna, sa Elsa när vi stod ute i byn Bilon ki Basti. Så det gjorde jag. Med 15 flickor på söndagarna när de är lediga från skolan. Sen gör de färdigt på småstunder mellan skol- och hushållsuppgifter under veckan. Undervisningen går till så att jag ger dem teckningsuppgifter om vad som händer på en resa, vilka leker de leker eller ber dem teckna en bild som handlar om sjukdom. Det är ju så bildmässigt att teckna plåster och gips. Först får de papper och kolkrita, försvinner ut i byn en halvtimme och tecknar på ett upp o nervänt tvättfat t.ex. När de kommer tillbaka tejpas bilderna upp och alla får kommentarer som gör att de lär sej läsa av bilder.













De får papper och kolkritor och försvinner ut i byn en halvtimme. Sen sätter vi upp teckningarna på en hyddörr och pratar om allas med hjälp av socialarbetaren som tolkar. Vi delar ut handvävt tyg av handspunnet garn i sann Gandhi-anda. De får en näve garndockor i många färger av fint lokalt inhandlat broderigarn och broderar bilderna i en mer utvecklad eller mer koncentrerad form än teckningen.































Denna gången frågade jag några vad de tycker om broderandet. Vi var på en marknadsgata med andras broderier till salu och flickorna konstaterade att deras är bättre.
- Varför gick ni med i broderiskolan?
- Det verkade vara en kul grej men nu förstår vi att det är allvar.
- Är det inte kul längre då?
- Joo. Det är så kul när du ger oss en uppgift och man måste se på människor och saker hur det ser ut. När den kalla årstiden kommer längtar vi tills du kommer och broderar med oss.
- Har ni lärt er något om färger under dessa tre vinterbesök?
- I början visste vi inte vilken färg som passar ihop med vilken, men nu vet vi.

Blir man glad eller......


Se även www.waterindesert.blogspot.com