Zimbabwiska kamrater har plåtat i sin vardag

På 1990-talet arbetade jag som designkonsulent i Harares förorter. Jag for runt runt till 15 konsthantverksgrupper och pratade om design och marknadsföring. År 2009 for jag tillbaka till Zimbabwe för se hur alla kompisar har det. Kompisarna är tidigare arbetskamrater i konsthantverksgruooerna och Moses, Roslyn och Anxious som jag känner på andra sätt. De fick varsin engångskamera att använda under en vecka och uppmaningen:
– Plåta det som gör dej glad och det som gör dej ledsen.
Zimbabwe har haft flera dåliga år på 2000-talet, ingen mat 2008 och terror i samband med politiska val. Alla berättelser började på samma sätt.
– Britta, last year we had nooothing to eat! sa alla med gott humör som om det var evigheter sedan och fick det att låta som en skröna.
– Bladen på de här träden brukade vi koka, sa en
– Här överlevde vi på mango, sa en annan i förorten med mangoträd.
I många familjer var det kvinnorna som fixade överlevandet dessa år genom att jobba som hembiträden i grannländerna. Eller sälja hemsydda kläder.

På bokmässan ska jag visa ett bildspel med fler bilder om detta projekt. Emmaus monter D07:19. Kl 14.00 den 23 sept och kl 11.00 den 25.9

Fotografen var irriterad på att kvinnorna måste fixa det mesta på en begravning

Elisabeth gillar sin gamla mamma som är 90 år och gärna dansar. Här på besök i Elisabeths pool.

Roslyn säljer småsaker på en fleemarket och är så glad i detta arbete med kollegor fast hon knappt tjänar några pengar på det