lördag 31 oktober 2009

VATTEN


Hur blir det egentligen när det är vattenbrist i en storstad som det var i Harare förra året? Man måste köpa vatten till allt, eller hålla sej väl med någon som har brunn. På Moses förra jobb finns en brunn. Det kan vara en anledning att behålla jobbet fast man inte får lön. På pojken Tatendas skola fanns inget vatten. Så varje morron fick han ha med sej 5 liter vatten hemifrån som skulle räcka till mat, dryck och toalettbesök. Man fick lära ungarna att helst hålla sej.
I många stadsdelar finns det fortfarande inte vatten. Trots att man betalar till kommun för det. måste man köpa det en gång till av nån privat handlare. Hos kamrat Roslyn var badkaret fullt, i köket stod dunkar och flaskor i alla hörner. Bakom bilen som inte längre funkar står hinkar med lock och ännu större dunkar fyllda med vatten. Men på kommunkontoret hävdar man att vattnet funkar. Kompisen Winnie Matapure, en ensamstående mamma med handikappat barn som jobbar heltid i andra änden av stan hade inget vatten hela förra veckan…

En av Kusona mödrarna

Winnie Matapure var en broderande mamma för 12 år sedan. Nu har hon ett kontorsjobb på Rupka en hjälporgansiation för hemlösa och anndra. Hon jobbar med counseling för AIDssjuka bl.a. Hon fick också en kamera som hon gärna vill använda. Något hakade upp sej med kameran så hon kom tillbaka och tiden blev kort.
- Men jag hinner ändå. Jag ska hem till byn i helgen och ska ta hela rullen där, sa denna stillsamma välvårdade kontorsdam med stor beslutsamhet.
- Vad ska du plåta?
- Jag ska ta bilder på Nangas som går runt i stugorna och pekar ut folk som häxor. Mot en avsevärd summa; några kor eller getter, lovar han sedan att bota häxorna.
- Är detta ett nytt eller gammalt fenomen?
- Det kunde hända förr, ah, men nu i de dåliga tiderna…….
Så går hon hem för att laga mat till begravningsceremonin som ska hålas för en farbror i helgen.
- Vad gör männen då?
- Ah, säger hon med den där speciella sucken utan att höja rösten, they stay seated, drinking beer. While women do all dirty work!
Det ska bli spännande att se hennes bilder. Hoppas bara inte hon fara illa av att plåta.

KVINNOSTYRKA

Det verkar som kvinnorna har format sina gemensamma krafter under dessa usla år av hunger. Just nu mötte jag en kvinna som for till Botswana för shopping.
- Vad sålde du då?
- Avocados.
- Var tog du dem ifrån?
- Här från Harare. Tre säckar med omogna avocados fick jag med mej på busstaken. Men det var förbjudet att ta dem över gränsen så man fick betala nån en summa. Sen måste man hyra en pojke som har en kärra. Det gav mycket bra pengar, i pulas. Tillbaka köpte jag majsmjöl, ris, mjöl och spagetti.
Även hon är en f.d. syende mamma, altså mamma till et handikappat barn. Det fanns ju heller inga mediciner i landet så kvinnor gick ihop om att skicka en till Sydafrika med varor att sälja och köpa mediciner till allas barn med sej hem. Men själv förlorade hon sin dotter i lunginflammation.
Överallt hör vi dessa historier om kvinnor som hjälp varandra med handel över gränserna. Och de ser som nyfrästa ut.
- We managed! och strålar

tisdag 27 oktober 2009

Morronrockskvinnorna


Jag ville ju så gärna träffa Tsitsi och Norleen, de två damerna som färgade tyger på en fotbollsplan, sydde morronrockar och skickade till enskilda kunder i Sverige. Ända tills postsystemet pajade. De hade också lyckats spara ihop till varsin insats i ett housing cooperativ. Men jag hade varken efternamn eller adress till Norleen. Jag visste ju var huset låg men trodde inte jag skulle känna igen mej pga massa nybygggen. Det är ingenting nybyggt på 12 år. Med Chiedzas goda hjälp hade vi hittat rätt buss och kommit fram till att de bor i Dzivarezekva, phase 3. Vandrade en allé fram och skulle svänga in i området.
- Nä, vi tar nästa gata in.
Där stod hon med en liten unge på armen. Är det Guds vilja eller…
Ungen är inte hennes, utan sonen Desires´. Han hade inte klarat skolexamen på första försöket och hade inte pengar till en ny. Nu är han i SA med frun och ett nytt barn. Detta barn hade de lämnat som 5 månaders, nu 18 mån.
Norleen har två rum, toalett och badrum. I det ena rummet har hon en hyresgäst för 40 dollar/mån. I det andra rummet bor hon med lilla barnet och Fortunate 19 år, som är dotter till hennes man som försvann. Nu låter ju detta bedrövligt. Men det vilar ingen som helst bedrövelsens skimmer över dem. Man berättar om besvärligheterna med ett skratt som inte är glättigt.
Vi får te först, sedan sadza med grönsaker sittandes i soffgruppen som bara får plats till hälften. De andra fåtöljerna är uppallade under taket. Sover gör man på golvet mellan sofforna. Nån stor textil produktion har hon inte längre men syr kläder ibland. Och förståss säger hon som alla andra:
- But last year Britta, med en slags typisk utdragen återhållen suck, last year was hard. Ny suck. There was nooothing to eat, fortfarande utan att höja rösten. People were eating mangoes, coocking them, sometimes with peenutbutter, no sadza.
Sedan vandrar vi vidare till Tsitsi i andra änden av Dziva phase 3. Jag hinner få ett giftermålsanbud och två försäljare som vill bli plåtade och blir det.
- Nu kommer folk tro att jag blir rik för att jag går här med en viting, sa Norleen.

Tsitsis hus är lika litet. Hon har inte heller kunnat bygga ut med fem rum till som planen tillåter. Hon hade däremot några småstugor på tomten som hon fick in pengar på att hyra ut. De revs av regeringen i den stora städningen 2005. I ett hörn ligger några cementklumpar. När stugorna var rivna fick de trycka ihop sej allesammans i de två små rummen.
Tsitsi ser mer sliten ut. Hon har fått ett femte barn sen sist.
- Jag behövde en pojke till, säger hon strålande.
Hon bor med lilla pojken, vuxen dotter och hennes barn i det lilla rummet. Det andra rummet och badrummet är uthyrt. Alltså har de inget badrum.
Båda blev jätteglada av att se mej, kul, och fick varsin kamera.

Senare fick jag höra att den stora städningsaktionen som var menad att skrämma bort röstande från staden fick motsatt verkan. Folk åkte hem när deras hus rivits (av dem själva, bevakade av militärer) men berättade då för släktingarna på landet om regimens påhitt. Så det som ofta sägs, att landsbygdsbefolkningen stöder Mugabe stämmer inte.

måndag 26 oktober 2009

MOSES familjen




De bor i en förort till Harare, alltså inte i en township (high density areas). Bostaden är två pytterum med toalett och diskplats inne. För det betalar de 250 Usdollar/månad. Hyrestanten höjer deras hyra hela tiden. Igår när jag hälsade på hade hon bett att få se mej. Så jag fick sitta hos hennes familj och kallprata. Undrar vad hon ville kolla? Om jag verkade rik tillräckligt för att kunna stötta ännu en hyreshöjning? Landlorden är en sjukpensionerad kanslist från Mugabes kontor.
Förr hade Moses tjänstebostad i det området och därför går pojken i bra skola där. Nu när han kan åka genom stan själv kan de flytta. Samma bostad i townshippen kostar kanske 100 usd.
Jeanette, dottern vill bli affärjurist, sonen Tatenda är mest intresserad av cricket än så länge. När jag kom hit visade det sej att Jaenette inte gått i skolan på några månader eftersom avgifterna höjs hela tiden. Så gav jag 500 SEK från mamma och pappa och så fick hon börja igen. Fast då var terminen nästan slut. Så nu sitter hon ensam med privatlärare på skolan och tycker det är tråkigt utan kamraterna omkring sej.

Ungarna ville gå på bad med mej, och deras närmaste heter Waterworld med 2 långa vattenrutschkanor. Den har nyss öppnat efter att ha varit stängd i 3 år. Igår fick man inte bada i stora bassängen. Den skulle användas till dop. En hel församling sjöng ett par timmar mellan bombastiska tal av pastorn och sen gick en efter en ner i bassängen.

söndag 25 oktober 2009

Utflyktsdagen



Skulle vi på utflyckt till en by utanför Chegutu. Med oss hade Mr Masula chefen för Africa Books Development. Som bygger upp skolbibliotek på landsbygden. Det var han, koordinatören Ntando, ekonomen Maria, praktikanten Karin och jag i en rejäl truck. Vi körde bekanta vägar västerut. Röd jord. Goda jordbruksmarker. Vissa ligger öde. Många växthus är förfallna. I ett helt fanns smaskiga tomater. Tre stora farmer ägs av minister. Och där borta bor Tongogara som försöker stämma Mugabe för att ha mördat hans far vid självständighetskampen. Tre poliskontroller. En ville bara kolla inne i bilen, en ville ha vägskatt, en sa vi kört för fort och ville ha bötespeng men skippade den när vi krävde kvitto.
I stan hämtade vi upp en Mrs som var volontär kontaktperson, i grå dräkt, promenadskor och skjortblus. Hon bor själv i by och går ibland till jobbet i stan, 17 km. Men mest jobbar hon hemmifrån. I byn tittade vi på en svinuppfödning med en sugga och 6 välmående kultingar- efter ett års projekt. Satt med byagrupper och tittade på nybyggda blairtoaletter med liten vattentank för handtvätt på väggen, kollat frächa kökshyddor med väggfasta hyllor m kinesiska emaljfat. Dansat med damerna i hettan och pratat med en föräldralös flicka som försörjer 5 småsyskon på grönsaksodlong och försäljing. Hon såg inte ens ledsen ut, märkligt. Men hon ville gå mer i skola. Hon pratade jättebra engelska. Alla såg så glada ut när det stolt visade sin projekt, kökshyddan, jordnötskvarnen och förskolan. På hemväg sa Mr Masula att i den trakten hade man inte tolererat MDCare.
- Man dödade alltså oppositionella?
- Ja.
- Hur kommer det sej att folk dödar för åsikters skull?
- De har tolkat Mugabe som att MDC var en ny kolonialmakt. De har dödat precis som de gjorde under inbördeskriget.
Sedan kom vi till ny by och resans huvudmål; biblioteket i en byskola för 180 högstadie-gymnasieungdomar. I ett pytterum fanns dammiga slitna häften. Många var utlånade förståss men vi tyckte ändå att det såg klent ut för de 21000 SEK som går till varje bibliotek/år.

Där fick vi höra ungdomar i skolans sång och dansgrupp rabbla upp inlärda saker om AIDS prevention som gick ut på avhållsamhet innan äktenskapet och därefter trohet, punkt. Detta stillsamma rabblande kändes som Maos fraser i Kina. Förstår ungdomarna dess innebörd?

Kvällen: Njöt av solnedgångsljuset i trädgården och gjorde yoga. Köpte en jätteburk jordnötssmör som pysselmannen i huset gjort idag när alla andra var på utflykt.

tisdag 20 oktober 2009

Skulptörbesök och nostalgi



For ut till Mabvuku österut. Där hade jag en grupp stonecarvers, en textilgrupp och en vykortsgrupp då. Jag fann John utanför sitt hus. Han är skulptör som fick alla sina skulpturer slängda i en hög, sprack, fick tre av sina 4 små hus rivna när man hade operation "städning" 2005. Detta område var just ett sånt farligt ställe. Med oppostition. Han är troende i Anglikanska kyrkan. De ber för alla marginaliserade, alltså även för vita farmare, sa pastorn som just kom förbi med ett stort leende. De är obstinata och hade gjort motstånd. Sa till polismästaren,
- Vi tänker gå in i vår stängda kyrka igen. Ni får slå oss, döda oss men vi tänker dokumentera allt väl. De bröt upp kyrkan medan massa poliser såg på,men gjorde inget. Detta hände Förra Året.
Vi gick igenom alla som jobbat däromkring och endast en var död. Vi filosoferade om att folk måtte ta hand om sej bättre där. Att just den kyrkan hade det goda med sej.
Nu exporterar John skulpturer igen, till USA. Han fick en kamara och ville gärna plåta.

Var o kollade på mitt gamla hus idag. Var omgjort till flådigt kontor nu, sterilt och trist. Men flädern jag satte hade blivit träd, avocadoträdet var borta, papayan borta och mest en hemskt prydlig rad buskar runt gräsmattan. På gårdplanen mercedesbilar. Uthyreshuset blivit förråd men tjänstefolket bor i Moses o Chiezas gamla rum.

Ett möte över en jos


Jag ringer till Teresa Makwara för att fråga hur samtalet gick med de syende mödrarna om att fotografera. De hade frågor om det så vi bestämde träff nästa dag på National Gallery. Lite utförligare berättade jag om den minimala informationen svensk press ger om afrikanskt vardagsliv och särskilt kvinnors blev hon mer intresserad. Och att jag vill ha bilder från hantverkande mänskors liv. Nu hänger hon på och ringde genast upp en av dem. Hon är glad över att det är ett genderprojekt men säger:
- Wy don’t you make a documentary on us?
Jag påpekar att det är roligare att de själva plåtar och att en dokumentär har en annan budget.
Sen går jag runt i centrum och kollar in bekanta ställen. Stiliga postkontoret med röda detaljer har förfallit. Ministeriet jag jobbade på är inte kvar. Hantverksförsäljingen i lilla vackra parken inte heller, liksom biograferna. Där är stängt rätt o slätt. Allt är lite mer slitet men det är full av vararor i affärerna.
Jag tar minibuss hem och betalar med sedelbunten zimdollar som endast kan användas för transporter.

måndag 19 oktober 2009

Kapsylkonstnären




På morronen kom svensk kompis´ zimbabwiska “barn” och hämtade tjockt brev jag hade med mej. Mannen berättade om sin elektrikerfirma som förra året till slut inte kunde ta jobb.
- Priset jag gav ena dan var inget värt dagen fakturan skulle betalas. Att ta betalt i Usdollar var förbjudet. Nu har vi börjad jobba igen.
Nu är det Usdollar som betalmedel som gäller. Men det finns inga småpengar. I affärerna får man ett tillgodokvitto eller godis och kulspetspennnor för mellanskillnaden till en hel dollar.
Margret Majo som vi ska hälsa på i Highfield vill ha besök kl 13 så då passar jag på att besöka The National Gallery innan. Det är fullt av barnmålningar med prydliga skyltar vem som målat, titel, skola, kategori. De har tävlat med djurbilder. Insektsbilderna tycker jag är klart bäst. Där hänger också texter. En kille skriver lyriskt om att pappa som utbildat sej mycket och arbetar så hårt är hans förebild. Så ska han också göra.
Vi måste gå genom hela stan till Market place för att hitta rätt minibuss. Där är lite för stökigt för att kännas kul och för långt bort framförallt. I Highfild frågar vi oss fram. Inte känner jag igen mej så exakt fast jag körde dit ofta. Numren på husen ligger inte i ordning. Frågar en mormor som gör blå korgar. En av dessa mormödrar som tar hand om sina barnbarn.
Margret har verkstaden i samma rum som sist för 12 år sen. Lika rörigt som då fast hon är erkänd som en av Afrikas konstnärer. Hennes man som fick sparken från transportministeriet jobbar med henne. De har inga egna barn vilket var frustrerande för henne då. Nu har de fått många syskonbarn att ta hand om. Så kommer de loss Chiedza o Margeret och berättar om förra året, halvt skrattande påminner de varandra om hur det var; skitigt, ibland blåaktigt dricksvatten, avloppsledningar som sprungit läck överallt. Man kunde inte ha fönstren öppna i den hetaste dagen pga stanken. Hade man fått tag i en säck ris eller majsmjöl måste man ha den i sovrummet annars skulle den försvinna. Folk kokade löv. En viting som jag skulle inte kunna sitta ner som jag just gjorde utan att bli misstänkt som MDC sympatisör. Ingen satt längre än en halvtimme för att inte bli misstänkt. Man träffades i stan. Det fanns helt enkelt ingen mat i landet. Man måste åka utomlands för att få tag i nåt ätbart. På landet, i byn var det torka. Det gjorde båda dessa damer. Chiedza sydde kläder som hon sålde i Mocambique och köpte ris med sej hem. Margret sålde sina kapsylmålningar. Margret tar gärna en kamera och plåtar sin vardag. Chiedza hjälper till att förklara på shona. Hon fick en igår. De tycker det är kul.
Margret skjussar oss stolt till stan. Hon har nämligen tagit körkort efter mannens vädjanden.
- Vem ska köra mej till sjukhuset om jag blir sjuk?
Jag är fylld och bestört av alla berättelser om Förra Året. Fast jag pratar med Moses varje månad hade jag inte fattat.

Ett fotoprojekt i Harare

Starta projektet Det som gör mej glad - Det som gör mej ledsen. Jag vill hitta folk från mina gamla hantverksgrupper att sätta en engångskamera i handen på. Moses fru Chiedza har tid att följa med mej till förorterna. Hon vet var man fångar minibussarna åt olika håll. Det kostar 50c Usdollar. Men det finns inga valörer mindre än en dollar, hepp. Så bra att åka två. Till Glenview först, till dagiset med de handikappade barnen där mödrarna förr också broderade berättande bilder. Avdankad stämning. De får verksamheten att gå runt på 1,5 USD i veckan från varje förälder. Jag visar foton från förr. De skrattar när de ser en pojke på bild.
- Han sitter därinne, han är 18 nu.
Så visar vi honom fotot och tar en ny bild. Han ler.
Just då kommer transporten av majsmjöl från huvudorganisationen Zimbabwean Parents of Handicaped Children. Så får vi skjuts med dem till kontoret där vi sägs hitta de nuvarande broderande mödrarna. Där är också avdankat. Men vi får lunch, hjälper till att slänga in nya säckar mjöl i bilen medan vi väntar på koordintören för de broderande mödrarna. Hon är en gammal kompis som broderade förr. Kul, kramar. Visar gamla foton, mycket skratt och får veta vilka som dött. Hon vill inte ha en kamera av mej.
- Nej, nej, det har jag inte tid med. Jag har mycket att göra här och snart ska jag ta examen i administration, säger denna driftiga dam.
- Hur mycket betalar du för att jag ska plåta? Jag vill ha mycket pengar, säger hon garvande. Du, du hade det bra när du jobbade med oss. Vi fick slita hårt.

Landar i Harare


Mellanlandning i Addis Abeba. Så vacker natur. Mycket frodiga åkrar i ojämna rutmönster. Mitt bland dessa reser sej plötsligt mjuka bergstoppar som någon högt däruppe fäst ett snöre i mattan av åkrar.
Herrar i långa kaftaner, kvinnor i stormönstrat och styva klutar på huvudet. AFRIKA. På nästa flyg kom jag att sitta brevid en zimbabwiska som jobbar på ambassaden i Sverige. Innan jag visste det hade jag försökt prata om läget i Zim och hon hade svarat kryptiskt och knapphändigt.
Jag landade mitt på dan på Harares nya flygplats, blev hämtad av Moses och Chiedza som vinkade glatt. Men min väska hade inte kommit med.
Harare är sej löjligt likt till utseendet. En och annan ny kåk bara. Harare gardens ungefär lika torr som vanligt. Men när jag frågade hur det var med bröllopsfotograferandet där blev svaret
- Förra året gifte sej inga. Det fanns ingen mat till kalasen, fanns inget tyg till klänningarna.
Jag ska få bo på Afrikagruppernas kontor i de norra förorterna. Där ligger numera gallerier, tjusiga cafeer och bra mataffärer. De har flyttat från stans centrum. I en stor villa i en stor trädgård med blommande jakaranda, ljuslila skyar. Med en caretaker och en trädgårdsmästare. Blev välkomnad av den lokala kordinatören och den förre svenska koordinatören på besök. Känns faktiskt som en slags hemmahörighet i min gamla organisation. Snacka lite shonaord med de anställda som blir så glada av det och jag tycker det är skitkul att använda de få meningarna jag kan.
Men första dagarna får jag bo hemma hos koordinatören som bor stort i herrgådsliknande hus i en gated community med urgulliga grindvakter.
På kvällen bjuder Chiedza och Moses på kyckling och sadza, inte hemma hos sej, utan i hennes systers lägenhet. Där är bättre plats.

Flyga till Harare

Flyg till Harare. Första väntan på Landvetter var bland grå/svart klädda människor i affärsresa, reguljärt. Bytte plan på Arlanda. Väntan på Etiopean airlines bland folk från hela världen. Då glömde jag att jag fortfarande var i Sverige. Det började kännas kul att resa. Halvtomt plan. En plats bort satt fet herre som varit på klimatmöte i Köpenhamn. En chefredaktör från Tanzania som lärt sej mycket om framförallt vindsnurror. Det trodde han på för Afrikas del. Vid mellanlandningen i Rom klämde sej en ung man med tandställning ner mellan oss.
- Ja, speciella kläder afrikaner har, tänkte jag om hans stora pösiga skjorta i grovt tyg. Han kom från Nigeria så vi pratade om nigerianske författare. Nån bok hade vi båda läst. Så reste han sej och jag såg det tjocka repet med knutar runt hans midja. En tvättäkta munk alltså, som hade studerat filosofi i Rom.
På flygplatsen hemma hade två kvinnor stuckit av från det uppsträckta och de var på samma plan. Från RonnebyHögskola skulle de till Kigali i Rwanda med ett ITprojekt bland konsthantverkande kvinnor; plåta, filma och banda. Ganska likt mitt eget projekt alltså. Jättekul.

söndag 11 oktober 2009

Så hisnande detta...att efter 12 år försöka hitta gamla jobbarkompisar i Zimbabwe. Nu har jag gått igenom massa dammiga fotobuntar och plockat ut bilder på människor från olika konsthantverksgrupper i Harares förorter. Inte kommer jag ihåg vad alla heter, bara i vilken förort de arbetade. Nu ska jag gå till de förortscentran, kommunala hallar med socialarbetare där vi jobbade och höra om någon känner till dem. Finns centren kvar?
Moses, som jag hade anställd som allt i allo ska hämta mej på flygplatsen. Att se hans barn som nu blivit stora...märkligt. Till deras skolavgifter har jag samlat ihop pengar i 10 år.
I morgon kl 18 susar jag iväg med etiopean airlines!