onsdag 22 december 2010

Morgon på Artist hotell













Vi behöver ständigt små garnnystan att dela ut. Har sitter Monja, den föräldrarlösa pojken som bor på hotellet, med en kompis och vevar garner. Monja bröt benet for tre månader sedan och kan inte gå. Men har ett ofantligt tålamod och gott humör trots det. Kompisen går inte heller i skolan.
Monja får träningsuppgifter av hotellgäster och går bättre för var dag. Joanna, vår kompis, ser till att han gör dem.

En tråkig kväll eller längtan efter mitt språk




I går hade jag varit magsjuk och sov hela dan och sedan hela natten. Då är man inte trött nästa dags kväll. Idag har jag faktiskt jobbat från kl 12 till 17.30. Först med kommitté-kvinnorna som kommer till kontoret och vi utvärderar de andras broderier i kvalitetsgrupper för olika betalning. Elsas jobb egentligen, men hon var hundbiten. Sedan med flickorna ute i byn för en sista kommentar om deras andra broderiuppgift. (ingen matrast emellan) Då dyker det upp en Pugu som säger hon inte fått betalt för sitt första. Någon annan hade lurat i mej att hennes namn var felskrivet och att det var hon Durga som skulle ha pengen. Pugu var alltså inte där på betalningsgången. Pugu är nyinvald därför känner jag inte igen henne. Sen har vi en Rekha som är ny. Men det var 3 Rekha som ville vara med och bara en valdes in. Men vilken? Där sitter en mamma och tjoar att det är hennes Rekha….men just nu litar man inte på någon mamma. Allt forhandlande sker med en stor langsamhet eftersom tolken bra tranat engelska sedan i juni. Bara Kulwinder kan lösa detta och hon va sjuk idag.
Hem till hotellet och vänta på mat som anländer halvtimme efter beställd tid och är då ljummen. Men har under tiden tagit en dusch när jag såg de eldat i stora vattenkokaren på gården. Ren och mätt - vad göra sen? Skura skorna, skriva lite blogg, kul värre. Gick till mejlcafeet tills han stängde. Hem igen och nu smårädd för hundarna. Lyckades för första gången få in BBC-nyheter med enda inlägg om engelsk politiker som skulle försvara hur dåligt man sköter Heathrow, jämfört med Skandinavien som minsann vet att klara av snö. Eller vad säger ni därhemma? Nyhetstorkan är monumental. Har beställt senaste Fokus av tillresande vänner. Längtar efter annan musik än indiska filmschlagers också. Det visste jag ju men hittade inte en MP3 spelare hemma. Tänk en funkig jazzlåt!

HALKA




Ni ska inte tro att det bara är ni som halkar. I rummet med slipade sandstens- och marmorplattor dit man går med blöta fötter ut från badrummet som är ¾ kvadratmeter stort, genom dörrhålet som är ett halvt huvud för lågt är det också halt. Men det är just ingen skillnad mot lyxhotellets poolkant som också har slipade sandstensplattor. Förmodligen får man plats att torka sej i badrummen där. Men vad spelar det för roll med samma hala golv. Alltså ingen vits att betala 3000 R i stället för 300 R som här. På dessa ytor funkar inte broddar. Tänk på det.

fredag 17 december 2010

En bra arbetsdag

I dag var vi i byn 4 timmar, det är länge. Vi skulle ha både gamla gruppen flickor och en ny grupp som smidigt hade fått 28 medlemmar. Kolla redan sydda broderier, dela ut papper att teckna nya motiv på, kommentera dem och dela ut garn till 40 flickor funkar inte på en o samma dag. De gamla kom och vi beslöt att tre flickor på ca 15 år fick vandra vidare till kvinnogruppen. Sen tog vi in 5 nya som sytt kul och var tillräckligt gamla. Många hade fabulerat om sin ålder så Kulwinder frågade istället vilken klass de går i. Det kunde de inte ljuga om. De sjöng fint for oss och vi sjöng Ekorrn satt i granen for dem. De hjälpte också till att veva garn till de större flickorna. Många hade sytt fint men Kulwinder övertygade dem om att de måste koncentrera sej pa vanliga skolarbete istället. Och med det var de nöjda. Hon kan lösa problem hon Kulwinder, bara hon har tid. Hepp.








Elsa visade stor-flickorna sin bok med egna broderier och bilder fran verksamheten hos dem. Småflickorna satt senare i tjocka klasar och titta ivrigt i boken.
Jag visade foton på de stora flickorna och deras broderier från februaribesöket på lilla datorn. De måste ju få se och minnas vad de själva gjort. De syr och sedan tar vi med broderierna för montering och försäljning pa andra sidan klotet.
Det blev en mkt fin dag, en sån man minns.

Undrar just om nagon laser bloggen

onsdag 15 december 2010

Vännen Badri









Badri
Hotellets och numera vår vän Badri 61 år tog oss med på tur till Maharajans trädgårdar, några ruinstäder, hans egna vänner, en sjö att pick-nicka vid och till sist till de minst exploaterade dynerna där vi red kamel en timme.
Han hade inte besökt Maharajans trädgårdar på 20år och berättade lyriskt om sin barndoms lyckostunder där. Småkillarna cyklade dit från stan Jaisalmer för att bada och dyka från de små tempeltaken som omger den byggda dammen. De badade också i den stora brunnen med trappor och en tunnel en bit bort. Dessa dyk gjorde honom så modig att han senare blev fallskärmsjägare i försvaret. Han är ju militär so wy not. Numera är det svårt att tänka sej honom hoppa fallskärm.

tisdag 14 december 2010

Kulwinder kommit

















Äntligen kom jobbarkompisen. 15 dar har hon på sej innan pappan behöver henne igen. Och då ska hon hinna reda ut massor av ogjort arbete pa kontoret förutom att jobba med vårt. Chefen "I'm a very important person in this town" har inte gjort särskilt mycket under hennes 2 månaders bortavaro. Dessutom bor hon ihop med chefen och måste fixa hushållet där också.

Turism

Det är kris i turistindustrin, det är nästan turisttomt på gatorna. De kommer mest i stora grupper, bor på de stora hotellen och fraktas runt i grupp till de större affärerna. Storhotellen har gott om folk men inte de små som bebos av backpackars. De som strövar omkring på egen hand och gynnar småhandlarna. För två år sedan var det precis tvärtom. Då efter bomberna i Bombay kancelerade gruppresorna sina bokningar men småfolket fortsatte resa. Nu har ekonomiska krisen nått ensamresarna. Ändå byggs massor av nya hotell runt vårt på sluttningen utanför stan vid vattentornet. Sex stycken nya på 3 år. Men många lever på indiska turister som betalar flera R1000/natt under Divali, andra festivaler och bröllopsfesterna. Till staden kommer ofta filmteam för att spela in några romantiska scener bland slotten och kamelerna. Häromdagen var ett franskt team här med 6 bussar för en dags skjutning.
Apropå slott såg jag på vanlig fixarpromenad maharajans brorson ta emot kungen av Jodphur vid porten till sitt eget palats/hotell. Ur en flott ny bil steg ett äldre par ut, kvinnan i sidensari, och blev med den största respekt och bugande välkomnade av Vikram med tatueringar på underarmarna och högskoleexamen från England. Vi kallar Vikram för prinsen. Det blir lättast så. Vi har business ihop med honom. Kvinnornas broderier ska snart levereras till hans hotell och hängas upp på rummen samman med en affisch som berättar om verksamheten och att broderiet kan köpas för 630 R samtidigt man betalar för rummet.
Turismen här handlar ju mycket om öknen. Man åker ut till sanddynerna för att rida kamel eller fira ett bröllop. Firar man indiskt bröllop och är besutten har man ett fyrverkeri. Fyrverkerihylsorna låter man ligga kvar på dynerna. Inte bra tyckte min kamelförare.
- Europeiska turister plockar alltid med sej sina sopor men det gör inte indierna.
Det kommer de snart att göra tänker jag eftersom det inte är så länge sedan vi heller inte gjorde det

För övrigt är många palatsliknande hotell mitt i karga stäppen byggda med svarta pengar, säger gammal infödd militär som är hotellets nära vän. Svensk ambassadkvinna menar att stora nyttan med samväldesspelen som avlöpte i oktober och kostade enorma summor rupies är att korruptionens utbredning har kommit till ytan och diskuteras. Någon minister har tvingatts avgå.

På hotellet råder viss kaos eftersom österrikiske ägaren är hemma ett tag. Mycket vi äter glöms att skrivas upp på räkningen och nu är vi trötta på att påpeka det. Personalen har ramlat tillbaka till normala beteenden vid matbeställningar nämligen: När man beställer pommes frites tex tog det 2 timmar i st för ¾ timme som utlovats. Vi undran blev svaret, vi hade ingen olja hemma. Ölen som beställdes i väntan på maten kom inte heller.
- Jag skulle skicka en pojke till marknaden att köpa men hade inga pengar att ge honom, sa en anställd. Hittade inte killen med pengar på ett tag.
Annars är just österrikarens motto med hotellet att lära pojkarna att säga sanningen. Finns det ingen kyckling hemma så ska man säga det. Så att gästen själv kan bestämma om den vill vänta eller beställa ngt annat.

Vet ni att en turist ar en person som per definition alltid har skolpennor, choklad och smapengar i fickan och alltid ar i behov av en taxi, skoputsning och textilaffar.

lördag 11 december 2010

Hos flickorna och en dag i oknen

Kan ni se pa www.waterindesert.blogspot.com

måndag 6 december 2010

Jobbet i byn Bilong ki Basti






Börja jobba skulle vi. Med flickorna så klart. Vi hade bestämt med chefen att ses kl 10.30 på kontoret. Han var inte där men en nyanställd färdigutbildad socialarbetare Kelasskulle hjalpa oss. Första gången vi ringde chefen låg han o sov andra gången vi hörde av honom fick vi veta att kontorets ene chaufför tagit livet av sej och han är naturligtvis släkt med chefen så chefen måste fara till hemtrakterna där han just kommit från. Men med Kelas for vi till byn och startade en ny bilduppgift med flickorna. Flickgruppen på 18 st. Men ryktet om vår ankomst spred sej snabbt och efter en stunds hårda krav från mammor och mostrar med skarpa röster hade vi 38 flickor. Pojkar och män som la sej i bads otaliga gånger att avlägsna sej. Jag får alltså starta en nybörjargrupp också. Men Kelas stod rak och lugn i stormen och manövrerade kaoset och fattade galant mina instruktioner och tankar som han översatte till flickorna

Jaisalmer






Tillbaka i Jaisalmer efter 9 månader. Jag lämnade fina snidade tavelramar som broderier skulle monteras in i och levereras till fina hotellet i juli. Det är fortfarande inte gjort av vår medhjälpare. Varför undrar vi? Något svar kan vi inte få heller eftersom hon är hemma i Punjab och tar hand om sin sjuka pappa och inte har en mobiltelefon där. När jag for i februari tog hon hand om sin sjuka svärmor och kunde inte höra mina instruktioner. De står på ett papper i plåtlådan där hela vår verksamhet förvaras. Kanske kan hon inte läsa och förstå dem. Ramarna ligger helt orörda. Förmodligen ska vi vara glada över att hon i mellantiden lyckats skicka 80 färdigmonterade vattenbärerskor till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny kvinna som både kan tala engelska och förstå något om kooperativ och microlån och kan vara tolk och mellanhand. Under tiden får vi väl åka till Punjab och prata med vår medhjälpare. Annars känns det ganska mycket som ett dårhus på hotellet. Vilken dokusåpa det kunde bli. Minsta föräldralösa pojken som bor på hotellet fick 500 R av min resekamrat i februari. De var menade åt skola. Men han köpte rollerblades för dem, hade jättekul ett tag på de knaggliga gatorna innan han bröt benet. Och det så svårt att han opererats 2 ggr och fortfarande inte kan gå.
Två killar har gift sej sedan sist. Den ene 23 blev hemlurad från semestertripp i Goa med holländska flickvännen till en “sjuk” släkting. När han kom hem var hela bröllopet riggat för honom. Flickan kände han sedan tidigare men visste inte att det var henne de valt åt honom. Hon bor fortfarande hemma i sin by och han jobbar här på hotellet. Men han är nöjd och glad och säger att han berättat för frun om sin holländska flickvän och att det är okey för henne. När han är ledig åker han antingen till frun eller till sin egen by.
¬ Skulle hon kunna ha en pojkvän också? frågade jag.
- Javisst, svarade han självklart och avspänt.
En annan av pojkarna skulle ha gift sej men har vägrat. Han har t.o.m. hotat ta livet av sej sa nagon. Brodern sager dock att det var flickans familj som inte gick med pa arrangemanget.
Det skulle ha skett som ett dubbelbröllop samtidigt med systern. Nu gifter sej systern här på hotellet på söndag och vi är inbjudna. En annan av pojkarna som är gift har en relation med en äldre österrikiska som hjälper till att ta hand om hans 3 barn. Hon var deppig hemma och bor här i långa perioder nu, behändigt med pensionen. Frun bor i huset bredvid hotellet och verkar tycka det är bra att få hjälp med barnen. Alla verkar nöjda.
Moralen ser olika ut på olika ställen och samhällsklasser här i världen. Killarna hör sannerligen inte till samhällets övre skikt.

Staden har ovanligt lite turister vilket innebär att handlarna förväntar sej mycket shopping av oss. Och vi är dåliga konsumenterElsa och jag. Tvättmedel, lina och några skurtrasor att stoppa vattenflödet som rinner bort från golvbrunnen med, gör inga stora pengar. Endast taxichaufförer, internetcafékillar och restaurangägare tjänar något på oss. Flera nya hotell i sagoslottsstil har vuxit upp. På samma obetänkta sätt som man dödar flickbarn och flickfoster och sedan blir förvånad över att pojkarna inte har några flickor att gifta sej med. Turismen har minskat under flera år namligen.

Det låter som elände allt ihop kanske. Men att vara här är fullt av värme, tålamod och ett sanslöst frejdigt entrepenörskap som skulle göra Maud Olofsson grön av avund.

Indien igen


Indira med Mahatma


India Gate


Ett par dar i Delhi i stadsdelen Pahar Ganj. Där ville myndigheterna bredda en gata til ett visst mått. Husen som stack utanför det måttet skalades helt enkelt av en bit.