tisdag 17 november 2009

Köra bil i Zimbabwe

Annat är det att köra här hemma mot Harare; Upplysta gator så att man ser avfarterna, fil och mittenmarkeringar i gatorna underlättar ju otroligt. Men så sitter man och famlar efter växelspaken igen - på fel sida - lära högertrafik igen. I Harare fanns nu nästan bara gatubelysning utanför presidentpalatset. Och även där det finns var det oftast släckt p.g. av strömavbrott.

fredag 13 november 2009

PENGAR

Kommit hem igen. Handlar och får växelpengar tillbaka. I Zimbabwe finns det ingen växel på 1usdollar. Åker man minibuss kostar den en halv dollar och man uppmanas att betala två o två. Har man ingen kompis försöker man hitta nån med växel dvs 5 Rand. I townshippen används rand som betalningsmedel eftersom man handlar grönsakerna, chipsen, tvålen i olika gatustånd och de är oerhört mycket billigare där. Vid gränstrakterna till andra länder används grannlandets valuta. På bussen kan man få 30 st 50miljoners zimdollar tillbaka. De kan bara användas för en ny tur med minibuss. I affärerna får man ett tillgodokvitto på restbeloppet vilket innebär att man måste handla där en gång till. Eller så går man in i affären igen för att tex hitta några bananer eller tomater för passande belopp. Varorna måste dessutom vägas och etiketteras av en särskilt vågnisse. Då får snabbköpskassekön vänta. Det snabbaste och enklaste växelbeloppet är godis och kulspetspennor som finns i stor mängd vid kassorna. Min finaste växel var EN vindruva i plastpåse med etikett. Ingen skrattade åt det.

onsdag 11 november 2009

Utställning i framtiden

En halvtimme innan färden till flyget gick jag till The National Gallery för att fråga om vi kan få ställa ut mitt projekts resultat. Inte var direktören ledig på studs. Jag förklarade ärendet för en sekreterare. Väntade och trampade runt. Jo, så blev hon ledig, Mrs Sibanda.
- Ja, det låter verkligen bra. Vi har just svårt att göra utställningar som har anknytning till publiken här, som har med deras egen verklighet att göra. Det har ju detta.
Tidigare, för så där 15 år sedan hade galleriet nära kontakt med kulturhuset i Stockholm. Sida hade något kulturprojekt. De Nordiska länderna har stöttat oss mycket förr.
Hon lät mycket uppskattande över utställningsidén.


Här är jag med ett av mina intervjuoffer på Galleriets gård

Välja bilder




På återbesöket hos Mrs Lunga vid poolen skulle hon välja ut 5 bilder som passade bäst på temat. Hon hade i stort sett bara plåtat släktingar runt huset och swimmingpoolen. Men vem ligger på avsatsen och svalkar sej? Jo Elisabehts 91-åriga mamma. Och just när vi kommer på besök är hon där. Hon blir så glad av att vi vill fotografera henne i uppsträckt klädsel att hon vill tacka med en dans. Så barnbarnet sätter på kongolesisk kvasakvasa musik och mamma dansar en lång stund. Hon är ofta efterfrågad av kyrkan att komma och dansa.

lördag 7 november 2009

FEST



17 kameror har jag delat ut till mest gamla bekanta men också till nya från föreningen Föräldrar till handikappade barn och till en annan Ag.volontärs gamla arbetskamrat. Jag har delat ut kameror genom att leta upp dem hemma eller på jobb. Några som jag lyckats få mobilnummer till kom till kontoret och hämtade. Alla har mobiltelefon. När jag jobbade här fanns det bara fast telefon till någon enstaka. Sedan har jag bestämt möte på stan för att få den plåtade kameran och ta den till fotolabbet, sedan fara hem till “fotograferna” och prata om bilderna. Jag bad dem välja ut 5 intressanta bilder med tanke på uppgiften - Det som gör mej glad- Det som gör mej ledsen. Vissa berättar om arbetskamrater och arbetsplats som betyder mycket, andra om mänskor i sin närhet som med stor värme står för det som gör mej glad, andra berättar om tomma husgrunder, trångboddhet, skräpet på gatan och flera har plåtat vatenkranen/pumpen där de får bra och välsmakande vatten nu efter koleraepedimin. Någon lät sej fotograferas dansande med sin man,
- Med alla problem vi har behöver man dansa! Det är ju precis min egen syn på livet.


Här fnattar jag omkring och blir himla välinformerad om mänskors liv tänkte jag. Men de då? De ingick ju i samma konsthantverksnätverk för 12 år sedan. Jag måste ordna en fest så att de får ses. Så nu är det gjort. Festen måste hållas på eftermiddan så att folk kan fara hem före mörkret. Kl 14-17. Sadza, grillad kyckling, sallad m vitkål, morot och äpple. Att ha äpple i var nytt för någon. Chiedza med tre barn hjälpte till. Barnen jobbar fliteigt under tystnad. Man pratar inte med vuxna utan att bli tilltalad. Kompisen Eva bakade kakor i ugnen kvar från Rhodesiatiden. Charles, pyselmannen innomhus, lagade mat, dukade o möblerade verandan tillsammans m barnen. Trädgårdsmästaren grillade med gamla takbrädor.
Jo det varhäftigt att se folk mötas, tjattra bli glada av återseenden. Nya kontakter skapades också.
Ätandet går fort.
Sen efterfrågades musik och vår radio var dålig. Så Eva bad dem sjunga. De sjöng med starka röster och dansade runt bordet en lång stund.

onsdag 4 november 2009

What can we do




Idag mötte jag välvårdade kontorsdamen igen.
- Hur mår du?
- Jo, jag mår bra.
- Vad har du gjort idag?
- Jag har varit på begravning.
- Vem då?
- Svågern.
- Var han gammal?
- Nej han tog livet av sej.
- Och du säger att du mår bra?
- Yes, what can we do?!

Så kom vi hem till henne och hon pekade på de tre husgrunderna bakom sitt hus. Där hade de med möda och pengar byggt tre små hyresrum på bakgärden sedan mannen dött, som de blivit tvingade att riva. Stenarna fick inte ens ligga kvar synligt utan måste grävas ner. Hennes barn hade rivit, själv klarade hon det inte. På taket til hennes hus ligger fönsterbågar och dörrar. Under ett uthustak ligger brädor.

Fotoaffäen och kineserna

Igår hade jag också bestämt möte med Tsitsi för att få två kameror till framkallning. Vi hade bestämt möte vid Agribank. Efter diverse förvirringar, hårda parkeringskrav för min del sågs vi en timme senare i fotoaffären. Där är trångt och kaotiskt en måndag. Då ska helgens evenemang framkallas. Alla bröllop, examina, babywelcommingparties som passerat under helgen och fotograferats av för tillfället anlitade fotografer. Många plåtar med analoga kameror och de står i en kö. De som plåtat digitalt sitter på led framför datorerna. Jag som enda viting och nästan enda kvinna försökte få mina digitala bilder lagda på en CD. En anställd försökte hjälpa mej med det, men hela programvaran är på kinesiska. Så hade jag fått en Cd skiva tillgodo men måste gå till kassan för att köpa 2 till. Då blev det problem för killen som hjälpte mej. Han fick sej en rejäl utskällning av den kinesiska damen för att han gjorde detta jobb just på en måndag. Han förklarade mycket tålmodigt och leende att det var chefen som bett honom.
Nä, kineserna är inte omtyckta. De hälsar inte på oss säger flera, de småpratar inte, de tror tom att vårt skinn är smutsigt sa någon.
Inte fick jag mina brända CD skivor och inte fick jag några filmer framkallade igår. Annat är det i Indien….Där går det blixtsnabbt att få en CDskiva bränd.

I tumultet på fotoaffären viftade Tsitsi med en räkning från hennes housing-cooperativ. De har fått en extra avgift på 350 Rand som jag tror är 70 dollar. Om de inte betalar hälften i november förlorar de sina hus.Hur ska de få ihop 35 dollar när deras egna hyresgäster inte betalar till dem?

måndag 2 november 2009

Mark, vatten och el


Idag har jag kört långt på townshipvägar med MASSA gropar. Man kör i 30 högst. Minst 2 mil öst om stan bor 60 000 familjer i Tafara, Mabvuku och Chichanje. Jag fick hjälp av skulptören John att leta efter en gammal gruppdeltagare. Men hon var i SA. Vi åkte ännu en bit och kom till det blåsiga öppna fältet dit man fört alla dem som blivit bostadslösa vid den stora städningsaktionen. Nu finns inte många plasttält kvar som UN bidragit med. De flesta har flyttat hem till byn eller tryckt in sej hos släktingar. Några har byggt riktiga småhus. Nu säljer kommunen mark. Mark som man tagit från en farmare. Vilken ironi. I Chichanje där John bor har man inte haft el sedan december då transformatorstationen blev stulen. Ändå måste de betala den fasta kostnaden på 10 dollar/månad. Allt för att staten eller kommunen ska få in pengar. Vattnet gick ju inte att dricka förra året, koleran, så John skaffade en egen brunn när han sålt skulpturer till USA i januari. Kostade 150 dollar. Nu kan 30 grannfamiljer få vatten där.

söndag 1 november 2009

Nästa kapsylkonstnär





Det var två damer som målade på kapsyler då och båda är fortfarande aktiva, men samarbetar inte. Den andra ville jag hälsa på en het eftermiddag. Hon har pool. Tänkte få te vid poolkanten. Efter mycket stök med bussbyten och sedan avsläppta på fel plats kom vi fram till Hatfield långt utanför stan där tomterna är som små farmer. Då var hon inte där. Två dagar senare for jag tillbaks och fick bada länge och väl. Men te vid poolkanten blev det ej. Trots att huset är Hollywood-likt har man oftast inget vatten och el. Så teet lagas på baksidan över öppen eld. Hon vill hemskt gärna plåta. Och när jag berättar att bilderna ska bli en utställning på bokmässan nästa år säger hon,
- Då vill jag komma dit! Min son i London köper en biljett till mej.
Vilket är mycket troligt.