tisdag 17 november 2009

Köra bil i Zimbabwe

Annat är det att köra här hemma mot Harare; Upplysta gator så att man ser avfarterna, fil och mittenmarkeringar i gatorna underlättar ju otroligt. Men så sitter man och famlar efter växelspaken igen - på fel sida - lära högertrafik igen. I Harare fanns nu nästan bara gatubelysning utanför presidentpalatset. Och även där det finns var det oftast släckt p.g. av strömavbrott.

fredag 13 november 2009

PENGAR

Kommit hem igen. Handlar och får växelpengar tillbaka. I Zimbabwe finns det ingen växel på 1usdollar. Åker man minibuss kostar den en halv dollar och man uppmanas att betala två o två. Har man ingen kompis försöker man hitta nån med växel dvs 5 Rand. I townshippen används rand som betalningsmedel eftersom man handlar grönsakerna, chipsen, tvålen i olika gatustånd och de är oerhört mycket billigare där. Vid gränstrakterna till andra länder används grannlandets valuta. På bussen kan man få 30 st 50miljoners zimdollar tillbaka. De kan bara användas för en ny tur med minibuss. I affärerna får man ett tillgodokvitto på restbeloppet vilket innebär att man måste handla där en gång till. Eller så går man in i affären igen för att tex hitta några bananer eller tomater för passande belopp. Varorna måste dessutom vägas och etiketteras av en särskilt vågnisse. Då får snabbköpskassekön vänta. Det snabbaste och enklaste växelbeloppet är godis och kulspetspennor som finns i stor mängd vid kassorna. Min finaste växel var EN vindruva i plastpåse med etikett. Ingen skrattade åt det.

onsdag 11 november 2009

Utställning i framtiden

En halvtimme innan färden till flyget gick jag till The National Gallery för att fråga om vi kan få ställa ut mitt projekts resultat. Inte var direktören ledig på studs. Jag förklarade ärendet för en sekreterare. Väntade och trampade runt. Jo, så blev hon ledig, Mrs Sibanda.
- Ja, det låter verkligen bra. Vi har just svårt att göra utställningar som har anknytning till publiken här, som har med deras egen verklighet att göra. Det har ju detta.
Tidigare, för så där 15 år sedan hade galleriet nära kontakt med kulturhuset i Stockholm. Sida hade något kulturprojekt. De Nordiska länderna har stöttat oss mycket förr.
Hon lät mycket uppskattande över utställningsidén.


Här är jag med ett av mina intervjuoffer på Galleriets gård

Välja bilder




På återbesöket hos Mrs Lunga vid poolen skulle hon välja ut 5 bilder som passade bäst på temat. Hon hade i stort sett bara plåtat släktingar runt huset och swimmingpoolen. Men vem ligger på avsatsen och svalkar sej? Jo Elisabehts 91-åriga mamma. Och just när vi kommer på besök är hon där. Hon blir så glad av att vi vill fotografera henne i uppsträckt klädsel att hon vill tacka med en dans. Så barnbarnet sätter på kongolesisk kvasakvasa musik och mamma dansar en lång stund. Hon är ofta efterfrågad av kyrkan att komma och dansa.

lördag 7 november 2009

FEST



17 kameror har jag delat ut till mest gamla bekanta men också till nya från föreningen Föräldrar till handikappade barn och till en annan Ag.volontärs gamla arbetskamrat. Jag har delat ut kameror genom att leta upp dem hemma eller på jobb. Några som jag lyckats få mobilnummer till kom till kontoret och hämtade. Alla har mobiltelefon. När jag jobbade här fanns det bara fast telefon till någon enstaka. Sedan har jag bestämt möte på stan för att få den plåtade kameran och ta den till fotolabbet, sedan fara hem till “fotograferna” och prata om bilderna. Jag bad dem välja ut 5 intressanta bilder med tanke på uppgiften - Det som gör mej glad- Det som gör mej ledsen. Vissa berättar om arbetskamrater och arbetsplats som betyder mycket, andra om mänskor i sin närhet som med stor värme står för det som gör mej glad, andra berättar om tomma husgrunder, trångboddhet, skräpet på gatan och flera har plåtat vatenkranen/pumpen där de får bra och välsmakande vatten nu efter koleraepedimin. Någon lät sej fotograferas dansande med sin man,
- Med alla problem vi har behöver man dansa! Det är ju precis min egen syn på livet.


Här fnattar jag omkring och blir himla välinformerad om mänskors liv tänkte jag. Men de då? De ingick ju i samma konsthantverksnätverk för 12 år sedan. Jag måste ordna en fest så att de får ses. Så nu är det gjort. Festen måste hållas på eftermiddan så att folk kan fara hem före mörkret. Kl 14-17. Sadza, grillad kyckling, sallad m vitkål, morot och äpple. Att ha äpple i var nytt för någon. Chiedza med tre barn hjälpte till. Barnen jobbar fliteigt under tystnad. Man pratar inte med vuxna utan att bli tilltalad. Kompisen Eva bakade kakor i ugnen kvar från Rhodesiatiden. Charles, pyselmannen innomhus, lagade mat, dukade o möblerade verandan tillsammans m barnen. Trädgårdsmästaren grillade med gamla takbrädor.
Jo det varhäftigt att se folk mötas, tjattra bli glada av återseenden. Nya kontakter skapades också.
Ätandet går fort.
Sen efterfrågades musik och vår radio var dålig. Så Eva bad dem sjunga. De sjöng med starka röster och dansade runt bordet en lång stund.

onsdag 4 november 2009

What can we do




Idag mötte jag välvårdade kontorsdamen igen.
- Hur mår du?
- Jo, jag mår bra.
- Vad har du gjort idag?
- Jag har varit på begravning.
- Vem då?
- Svågern.
- Var han gammal?
- Nej han tog livet av sej.
- Och du säger att du mår bra?
- Yes, what can we do?!

Så kom vi hem till henne och hon pekade på de tre husgrunderna bakom sitt hus. Där hade de med möda och pengar byggt tre små hyresrum på bakgärden sedan mannen dött, som de blivit tvingade att riva. Stenarna fick inte ens ligga kvar synligt utan måste grävas ner. Hennes barn hade rivit, själv klarade hon det inte. På taket til hennes hus ligger fönsterbågar och dörrar. Under ett uthustak ligger brädor.

Fotoaffäen och kineserna

Igår hade jag också bestämt möte med Tsitsi för att få två kameror till framkallning. Vi hade bestämt möte vid Agribank. Efter diverse förvirringar, hårda parkeringskrav för min del sågs vi en timme senare i fotoaffären. Där är trångt och kaotiskt en måndag. Då ska helgens evenemang framkallas. Alla bröllop, examina, babywelcommingparties som passerat under helgen och fotograferats av för tillfället anlitade fotografer. Många plåtar med analoga kameror och de står i en kö. De som plåtat digitalt sitter på led framför datorerna. Jag som enda viting och nästan enda kvinna försökte få mina digitala bilder lagda på en CD. En anställd försökte hjälpa mej med det, men hela programvaran är på kinesiska. Så hade jag fått en Cd skiva tillgodo men måste gå till kassan för att köpa 2 till. Då blev det problem för killen som hjälpte mej. Han fick sej en rejäl utskällning av den kinesiska damen för att han gjorde detta jobb just på en måndag. Han förklarade mycket tålmodigt och leende att det var chefen som bett honom.
Nä, kineserna är inte omtyckta. De hälsar inte på oss säger flera, de småpratar inte, de tror tom att vårt skinn är smutsigt sa någon.
Inte fick jag mina brända CD skivor och inte fick jag några filmer framkallade igår. Annat är det i Indien….Där går det blixtsnabbt att få en CDskiva bränd.

I tumultet på fotoaffären viftade Tsitsi med en räkning från hennes housing-cooperativ. De har fått en extra avgift på 350 Rand som jag tror är 70 dollar. Om de inte betalar hälften i november förlorar de sina hus.Hur ska de få ihop 35 dollar när deras egna hyresgäster inte betalar till dem?

måndag 2 november 2009

Mark, vatten och el


Idag har jag kört långt på townshipvägar med MASSA gropar. Man kör i 30 högst. Minst 2 mil öst om stan bor 60 000 familjer i Tafara, Mabvuku och Chichanje. Jag fick hjälp av skulptören John att leta efter en gammal gruppdeltagare. Men hon var i SA. Vi åkte ännu en bit och kom till det blåsiga öppna fältet dit man fört alla dem som blivit bostadslösa vid den stora städningsaktionen. Nu finns inte många plasttält kvar som UN bidragit med. De flesta har flyttat hem till byn eller tryckt in sej hos släktingar. Några har byggt riktiga småhus. Nu säljer kommunen mark. Mark som man tagit från en farmare. Vilken ironi. I Chichanje där John bor har man inte haft el sedan december då transformatorstationen blev stulen. Ändå måste de betala den fasta kostnaden på 10 dollar/månad. Allt för att staten eller kommunen ska få in pengar. Vattnet gick ju inte att dricka förra året, koleran, så John skaffade en egen brunn när han sålt skulpturer till USA i januari. Kostade 150 dollar. Nu kan 30 grannfamiljer få vatten där.

söndag 1 november 2009

Nästa kapsylkonstnär





Det var två damer som målade på kapsyler då och båda är fortfarande aktiva, men samarbetar inte. Den andra ville jag hälsa på en het eftermiddag. Hon har pool. Tänkte få te vid poolkanten. Efter mycket stök med bussbyten och sedan avsläppta på fel plats kom vi fram till Hatfield långt utanför stan där tomterna är som små farmer. Då var hon inte där. Två dagar senare for jag tillbaks och fick bada länge och väl. Men te vid poolkanten blev det ej. Trots att huset är Hollywood-likt har man oftast inget vatten och el. Så teet lagas på baksidan över öppen eld. Hon vill hemskt gärna plåta. Och när jag berättar att bilderna ska bli en utställning på bokmässan nästa år säger hon,
- Då vill jag komma dit! Min son i London köper en biljett till mej.
Vilket är mycket troligt.

lördag 31 oktober 2009

VATTEN


Hur blir det egentligen när det är vattenbrist i en storstad som det var i Harare förra året? Man måste köpa vatten till allt, eller hålla sej väl med någon som har brunn. På Moses förra jobb finns en brunn. Det kan vara en anledning att behålla jobbet fast man inte får lön. På pojken Tatendas skola fanns inget vatten. Så varje morron fick han ha med sej 5 liter vatten hemifrån som skulle räcka till mat, dryck och toalettbesök. Man fick lära ungarna att helst hålla sej.
I många stadsdelar finns det fortfarande inte vatten. Trots att man betalar till kommun för det. måste man köpa det en gång till av nån privat handlare. Hos kamrat Roslyn var badkaret fullt, i köket stod dunkar och flaskor i alla hörner. Bakom bilen som inte längre funkar står hinkar med lock och ännu större dunkar fyllda med vatten. Men på kommunkontoret hävdar man att vattnet funkar. Kompisen Winnie Matapure, en ensamstående mamma med handikappat barn som jobbar heltid i andra änden av stan hade inget vatten hela förra veckan…

En av Kusona mödrarna

Winnie Matapure var en broderande mamma för 12 år sedan. Nu har hon ett kontorsjobb på Rupka en hjälporgansiation för hemlösa och anndra. Hon jobbar med counseling för AIDssjuka bl.a. Hon fick också en kamera som hon gärna vill använda. Något hakade upp sej med kameran så hon kom tillbaka och tiden blev kort.
- Men jag hinner ändå. Jag ska hem till byn i helgen och ska ta hela rullen där, sa denna stillsamma välvårdade kontorsdam med stor beslutsamhet.
- Vad ska du plåta?
- Jag ska ta bilder på Nangas som går runt i stugorna och pekar ut folk som häxor. Mot en avsevärd summa; några kor eller getter, lovar han sedan att bota häxorna.
- Är detta ett nytt eller gammalt fenomen?
- Det kunde hända förr, ah, men nu i de dåliga tiderna…….
Så går hon hem för att laga mat till begravningsceremonin som ska hålas för en farbror i helgen.
- Vad gör männen då?
- Ah, säger hon med den där speciella sucken utan att höja rösten, they stay seated, drinking beer. While women do all dirty work!
Det ska bli spännande att se hennes bilder. Hoppas bara inte hon fara illa av att plåta.

KVINNOSTYRKA

Det verkar som kvinnorna har format sina gemensamma krafter under dessa usla år av hunger. Just nu mötte jag en kvinna som for till Botswana för shopping.
- Vad sålde du då?
- Avocados.
- Var tog du dem ifrån?
- Här från Harare. Tre säckar med omogna avocados fick jag med mej på busstaken. Men det var förbjudet att ta dem över gränsen så man fick betala nån en summa. Sen måste man hyra en pojke som har en kärra. Det gav mycket bra pengar, i pulas. Tillbaka köpte jag majsmjöl, ris, mjöl och spagetti.
Även hon är en f.d. syende mamma, altså mamma till et handikappat barn. Det fanns ju heller inga mediciner i landet så kvinnor gick ihop om att skicka en till Sydafrika med varor att sälja och köpa mediciner till allas barn med sej hem. Men själv förlorade hon sin dotter i lunginflammation.
Överallt hör vi dessa historier om kvinnor som hjälp varandra med handel över gränserna. Och de ser som nyfrästa ut.
- We managed! och strålar

tisdag 27 oktober 2009

Morronrockskvinnorna


Jag ville ju så gärna träffa Tsitsi och Norleen, de två damerna som färgade tyger på en fotbollsplan, sydde morronrockar och skickade till enskilda kunder i Sverige. Ända tills postsystemet pajade. De hade också lyckats spara ihop till varsin insats i ett housing cooperativ. Men jag hade varken efternamn eller adress till Norleen. Jag visste ju var huset låg men trodde inte jag skulle känna igen mej pga massa nybygggen. Det är ingenting nybyggt på 12 år. Med Chiedzas goda hjälp hade vi hittat rätt buss och kommit fram till att de bor i Dzivarezekva, phase 3. Vandrade en allé fram och skulle svänga in i området.
- Nä, vi tar nästa gata in.
Där stod hon med en liten unge på armen. Är det Guds vilja eller…
Ungen är inte hennes, utan sonen Desires´. Han hade inte klarat skolexamen på första försöket och hade inte pengar till en ny. Nu är han i SA med frun och ett nytt barn. Detta barn hade de lämnat som 5 månaders, nu 18 mån.
Norleen har två rum, toalett och badrum. I det ena rummet har hon en hyresgäst för 40 dollar/mån. I det andra rummet bor hon med lilla barnet och Fortunate 19 år, som är dotter till hennes man som försvann. Nu låter ju detta bedrövligt. Men det vilar ingen som helst bedrövelsens skimmer över dem. Man berättar om besvärligheterna med ett skratt som inte är glättigt.
Vi får te först, sedan sadza med grönsaker sittandes i soffgruppen som bara får plats till hälften. De andra fåtöljerna är uppallade under taket. Sover gör man på golvet mellan sofforna. Nån stor textil produktion har hon inte längre men syr kläder ibland. Och förståss säger hon som alla andra:
- But last year Britta, med en slags typisk utdragen återhållen suck, last year was hard. Ny suck. There was nooothing to eat, fortfarande utan att höja rösten. People were eating mangoes, coocking them, sometimes with peenutbutter, no sadza.
Sedan vandrar vi vidare till Tsitsi i andra änden av Dziva phase 3. Jag hinner få ett giftermålsanbud och två försäljare som vill bli plåtade och blir det.
- Nu kommer folk tro att jag blir rik för att jag går här med en viting, sa Norleen.

Tsitsis hus är lika litet. Hon har inte heller kunnat bygga ut med fem rum till som planen tillåter. Hon hade däremot några småstugor på tomten som hon fick in pengar på att hyra ut. De revs av regeringen i den stora städningen 2005. I ett hörn ligger några cementklumpar. När stugorna var rivna fick de trycka ihop sej allesammans i de två små rummen.
Tsitsi ser mer sliten ut. Hon har fått ett femte barn sen sist.
- Jag behövde en pojke till, säger hon strålande.
Hon bor med lilla pojken, vuxen dotter och hennes barn i det lilla rummet. Det andra rummet och badrummet är uthyrt. Alltså har de inget badrum.
Båda blev jätteglada av att se mej, kul, och fick varsin kamera.

Senare fick jag höra att den stora städningsaktionen som var menad att skrämma bort röstande från staden fick motsatt verkan. Folk åkte hem när deras hus rivits (av dem själva, bevakade av militärer) men berättade då för släktingarna på landet om regimens påhitt. Så det som ofta sägs, att landsbygdsbefolkningen stöder Mugabe stämmer inte.

måndag 26 oktober 2009

MOSES familjen




De bor i en förort till Harare, alltså inte i en township (high density areas). Bostaden är två pytterum med toalett och diskplats inne. För det betalar de 250 Usdollar/månad. Hyrestanten höjer deras hyra hela tiden. Igår när jag hälsade på hade hon bett att få se mej. Så jag fick sitta hos hennes familj och kallprata. Undrar vad hon ville kolla? Om jag verkade rik tillräckligt för att kunna stötta ännu en hyreshöjning? Landlorden är en sjukpensionerad kanslist från Mugabes kontor.
Förr hade Moses tjänstebostad i det området och därför går pojken i bra skola där. Nu när han kan åka genom stan själv kan de flytta. Samma bostad i townshippen kostar kanske 100 usd.
Jeanette, dottern vill bli affärjurist, sonen Tatenda är mest intresserad av cricket än så länge. När jag kom hit visade det sej att Jaenette inte gått i skolan på några månader eftersom avgifterna höjs hela tiden. Så gav jag 500 SEK från mamma och pappa och så fick hon börja igen. Fast då var terminen nästan slut. Så nu sitter hon ensam med privatlärare på skolan och tycker det är tråkigt utan kamraterna omkring sej.

Ungarna ville gå på bad med mej, och deras närmaste heter Waterworld med 2 långa vattenrutschkanor. Den har nyss öppnat efter att ha varit stängd i 3 år. Igår fick man inte bada i stora bassängen. Den skulle användas till dop. En hel församling sjöng ett par timmar mellan bombastiska tal av pastorn och sen gick en efter en ner i bassängen.

söndag 25 oktober 2009

Utflyktsdagen



Skulle vi på utflyckt till en by utanför Chegutu. Med oss hade Mr Masula chefen för Africa Books Development. Som bygger upp skolbibliotek på landsbygden. Det var han, koordinatören Ntando, ekonomen Maria, praktikanten Karin och jag i en rejäl truck. Vi körde bekanta vägar västerut. Röd jord. Goda jordbruksmarker. Vissa ligger öde. Många växthus är förfallna. I ett helt fanns smaskiga tomater. Tre stora farmer ägs av minister. Och där borta bor Tongogara som försöker stämma Mugabe för att ha mördat hans far vid självständighetskampen. Tre poliskontroller. En ville bara kolla inne i bilen, en ville ha vägskatt, en sa vi kört för fort och ville ha bötespeng men skippade den när vi krävde kvitto.
I stan hämtade vi upp en Mrs som var volontär kontaktperson, i grå dräkt, promenadskor och skjortblus. Hon bor själv i by och går ibland till jobbet i stan, 17 km. Men mest jobbar hon hemmifrån. I byn tittade vi på en svinuppfödning med en sugga och 6 välmående kultingar- efter ett års projekt. Satt med byagrupper och tittade på nybyggda blairtoaletter med liten vattentank för handtvätt på väggen, kollat frächa kökshyddor med väggfasta hyllor m kinesiska emaljfat. Dansat med damerna i hettan och pratat med en föräldralös flicka som försörjer 5 småsyskon på grönsaksodlong och försäljing. Hon såg inte ens ledsen ut, märkligt. Men hon ville gå mer i skola. Hon pratade jättebra engelska. Alla såg så glada ut när det stolt visade sin projekt, kökshyddan, jordnötskvarnen och förskolan. På hemväg sa Mr Masula att i den trakten hade man inte tolererat MDCare.
- Man dödade alltså oppositionella?
- Ja.
- Hur kommer det sej att folk dödar för åsikters skull?
- De har tolkat Mugabe som att MDC var en ny kolonialmakt. De har dödat precis som de gjorde under inbördeskriget.
Sedan kom vi till ny by och resans huvudmål; biblioteket i en byskola för 180 högstadie-gymnasieungdomar. I ett pytterum fanns dammiga slitna häften. Många var utlånade förståss men vi tyckte ändå att det såg klent ut för de 21000 SEK som går till varje bibliotek/år.

Där fick vi höra ungdomar i skolans sång och dansgrupp rabbla upp inlärda saker om AIDS prevention som gick ut på avhållsamhet innan äktenskapet och därefter trohet, punkt. Detta stillsamma rabblande kändes som Maos fraser i Kina. Förstår ungdomarna dess innebörd?

Kvällen: Njöt av solnedgångsljuset i trädgården och gjorde yoga. Köpte en jätteburk jordnötssmör som pysselmannen i huset gjort idag när alla andra var på utflykt.

tisdag 20 oktober 2009

Skulptörbesök och nostalgi



For ut till Mabvuku österut. Där hade jag en grupp stonecarvers, en textilgrupp och en vykortsgrupp då. Jag fann John utanför sitt hus. Han är skulptör som fick alla sina skulpturer slängda i en hög, sprack, fick tre av sina 4 små hus rivna när man hade operation "städning" 2005. Detta område var just ett sånt farligt ställe. Med oppostition. Han är troende i Anglikanska kyrkan. De ber för alla marginaliserade, alltså även för vita farmare, sa pastorn som just kom förbi med ett stort leende. De är obstinata och hade gjort motstånd. Sa till polismästaren,
- Vi tänker gå in i vår stängda kyrka igen. Ni får slå oss, döda oss men vi tänker dokumentera allt väl. De bröt upp kyrkan medan massa poliser såg på,men gjorde inget. Detta hände Förra Året.
Vi gick igenom alla som jobbat däromkring och endast en var död. Vi filosoferade om att folk måtte ta hand om sej bättre där. Att just den kyrkan hade det goda med sej.
Nu exporterar John skulpturer igen, till USA. Han fick en kamara och ville gärna plåta.

Var o kollade på mitt gamla hus idag. Var omgjort till flådigt kontor nu, sterilt och trist. Men flädern jag satte hade blivit träd, avocadoträdet var borta, papayan borta och mest en hemskt prydlig rad buskar runt gräsmattan. På gårdplanen mercedesbilar. Uthyreshuset blivit förråd men tjänstefolket bor i Moses o Chiezas gamla rum.

Ett möte över en jos


Jag ringer till Teresa Makwara för att fråga hur samtalet gick med de syende mödrarna om att fotografera. De hade frågor om det så vi bestämde träff nästa dag på National Gallery. Lite utförligare berättade jag om den minimala informationen svensk press ger om afrikanskt vardagsliv och särskilt kvinnors blev hon mer intresserad. Och att jag vill ha bilder från hantverkande mänskors liv. Nu hänger hon på och ringde genast upp en av dem. Hon är glad över att det är ett genderprojekt men säger:
- Wy don’t you make a documentary on us?
Jag påpekar att det är roligare att de själva plåtar och att en dokumentär har en annan budget.
Sen går jag runt i centrum och kollar in bekanta ställen. Stiliga postkontoret med röda detaljer har förfallit. Ministeriet jag jobbade på är inte kvar. Hantverksförsäljingen i lilla vackra parken inte heller, liksom biograferna. Där är stängt rätt o slätt. Allt är lite mer slitet men det är full av vararor i affärerna.
Jag tar minibuss hem och betalar med sedelbunten zimdollar som endast kan användas för transporter.

måndag 19 oktober 2009

Kapsylkonstnären




På morronen kom svensk kompis´ zimbabwiska “barn” och hämtade tjockt brev jag hade med mej. Mannen berättade om sin elektrikerfirma som förra året till slut inte kunde ta jobb.
- Priset jag gav ena dan var inget värt dagen fakturan skulle betalas. Att ta betalt i Usdollar var förbjudet. Nu har vi börjad jobba igen.
Nu är det Usdollar som betalmedel som gäller. Men det finns inga småpengar. I affärerna får man ett tillgodokvitto eller godis och kulspetspennnor för mellanskillnaden till en hel dollar.
Margret Majo som vi ska hälsa på i Highfield vill ha besök kl 13 så då passar jag på att besöka The National Gallery innan. Det är fullt av barnmålningar med prydliga skyltar vem som målat, titel, skola, kategori. De har tävlat med djurbilder. Insektsbilderna tycker jag är klart bäst. Där hänger också texter. En kille skriver lyriskt om att pappa som utbildat sej mycket och arbetar så hårt är hans förebild. Så ska han också göra.
Vi måste gå genom hela stan till Market place för att hitta rätt minibuss. Där är lite för stökigt för att kännas kul och för långt bort framförallt. I Highfild frågar vi oss fram. Inte känner jag igen mej så exakt fast jag körde dit ofta. Numren på husen ligger inte i ordning. Frågar en mormor som gör blå korgar. En av dessa mormödrar som tar hand om sina barnbarn.
Margret har verkstaden i samma rum som sist för 12 år sen. Lika rörigt som då fast hon är erkänd som en av Afrikas konstnärer. Hennes man som fick sparken från transportministeriet jobbar med henne. De har inga egna barn vilket var frustrerande för henne då. Nu har de fått många syskonbarn att ta hand om. Så kommer de loss Chiedza o Margeret och berättar om förra året, halvt skrattande påminner de varandra om hur det var; skitigt, ibland blåaktigt dricksvatten, avloppsledningar som sprungit läck överallt. Man kunde inte ha fönstren öppna i den hetaste dagen pga stanken. Hade man fått tag i en säck ris eller majsmjöl måste man ha den i sovrummet annars skulle den försvinna. Folk kokade löv. En viting som jag skulle inte kunna sitta ner som jag just gjorde utan att bli misstänkt som MDC sympatisör. Ingen satt längre än en halvtimme för att inte bli misstänkt. Man träffades i stan. Det fanns helt enkelt ingen mat i landet. Man måste åka utomlands för att få tag i nåt ätbart. På landet, i byn var det torka. Det gjorde båda dessa damer. Chiedza sydde kläder som hon sålde i Mocambique och köpte ris med sej hem. Margret sålde sina kapsylmålningar. Margret tar gärna en kamera och plåtar sin vardag. Chiedza hjälper till att förklara på shona. Hon fick en igår. De tycker det är kul.
Margret skjussar oss stolt till stan. Hon har nämligen tagit körkort efter mannens vädjanden.
- Vem ska köra mej till sjukhuset om jag blir sjuk?
Jag är fylld och bestört av alla berättelser om Förra Året. Fast jag pratar med Moses varje månad hade jag inte fattat.

Ett fotoprojekt i Harare

Starta projektet Det som gör mej glad - Det som gör mej ledsen. Jag vill hitta folk från mina gamla hantverksgrupper att sätta en engångskamera i handen på. Moses fru Chiedza har tid att följa med mej till förorterna. Hon vet var man fångar minibussarna åt olika håll. Det kostar 50c Usdollar. Men det finns inga valörer mindre än en dollar, hepp. Så bra att åka två. Till Glenview först, till dagiset med de handikappade barnen där mödrarna förr också broderade berättande bilder. Avdankad stämning. De får verksamheten att gå runt på 1,5 USD i veckan från varje förälder. Jag visar foton från förr. De skrattar när de ser en pojke på bild.
- Han sitter därinne, han är 18 nu.
Så visar vi honom fotot och tar en ny bild. Han ler.
Just då kommer transporten av majsmjöl från huvudorganisationen Zimbabwean Parents of Handicaped Children. Så får vi skjuts med dem till kontoret där vi sägs hitta de nuvarande broderande mödrarna. Där är också avdankat. Men vi får lunch, hjälper till att slänga in nya säckar mjöl i bilen medan vi väntar på koordintören för de broderande mödrarna. Hon är en gammal kompis som broderade förr. Kul, kramar. Visar gamla foton, mycket skratt och får veta vilka som dött. Hon vill inte ha en kamera av mej.
- Nej, nej, det har jag inte tid med. Jag har mycket att göra här och snart ska jag ta examen i administration, säger denna driftiga dam.
- Hur mycket betalar du för att jag ska plåta? Jag vill ha mycket pengar, säger hon garvande. Du, du hade det bra när du jobbade med oss. Vi fick slita hårt.

Landar i Harare


Mellanlandning i Addis Abeba. Så vacker natur. Mycket frodiga åkrar i ojämna rutmönster. Mitt bland dessa reser sej plötsligt mjuka bergstoppar som någon högt däruppe fäst ett snöre i mattan av åkrar.
Herrar i långa kaftaner, kvinnor i stormönstrat och styva klutar på huvudet. AFRIKA. På nästa flyg kom jag att sitta brevid en zimbabwiska som jobbar på ambassaden i Sverige. Innan jag visste det hade jag försökt prata om läget i Zim och hon hade svarat kryptiskt och knapphändigt.
Jag landade mitt på dan på Harares nya flygplats, blev hämtad av Moses och Chiedza som vinkade glatt. Men min väska hade inte kommit med.
Harare är sej löjligt likt till utseendet. En och annan ny kåk bara. Harare gardens ungefär lika torr som vanligt. Men när jag frågade hur det var med bröllopsfotograferandet där blev svaret
- Förra året gifte sej inga. Det fanns ingen mat till kalasen, fanns inget tyg till klänningarna.
Jag ska få bo på Afrikagruppernas kontor i de norra förorterna. Där ligger numera gallerier, tjusiga cafeer och bra mataffärer. De har flyttat från stans centrum. I en stor villa i en stor trädgård med blommande jakaranda, ljuslila skyar. Med en caretaker och en trädgårdsmästare. Blev välkomnad av den lokala kordinatören och den förre svenska koordinatören på besök. Känns faktiskt som en slags hemmahörighet i min gamla organisation. Snacka lite shonaord med de anställda som blir så glada av det och jag tycker det är skitkul att använda de få meningarna jag kan.
Men första dagarna får jag bo hemma hos koordinatören som bor stort i herrgådsliknande hus i en gated community med urgulliga grindvakter.
På kvällen bjuder Chiedza och Moses på kyckling och sadza, inte hemma hos sej, utan i hennes systers lägenhet. Där är bättre plats.

Flyga till Harare

Flyg till Harare. Första väntan på Landvetter var bland grå/svart klädda människor i affärsresa, reguljärt. Bytte plan på Arlanda. Väntan på Etiopean airlines bland folk från hela världen. Då glömde jag att jag fortfarande var i Sverige. Det började kännas kul att resa. Halvtomt plan. En plats bort satt fet herre som varit på klimatmöte i Köpenhamn. En chefredaktör från Tanzania som lärt sej mycket om framförallt vindsnurror. Det trodde han på för Afrikas del. Vid mellanlandningen i Rom klämde sej en ung man med tandställning ner mellan oss.
- Ja, speciella kläder afrikaner har, tänkte jag om hans stora pösiga skjorta i grovt tyg. Han kom från Nigeria så vi pratade om nigerianske författare. Nån bok hade vi båda läst. Så reste han sej och jag såg det tjocka repet med knutar runt hans midja. En tvättäkta munk alltså, som hade studerat filosofi i Rom.
På flygplatsen hemma hade två kvinnor stuckit av från det uppsträckta och de var på samma plan. Från RonnebyHögskola skulle de till Kigali i Rwanda med ett ITprojekt bland konsthantverkande kvinnor; plåta, filma och banda. Ganska likt mitt eget projekt alltså. Jättekul.

söndag 11 oktober 2009

Så hisnande detta...att efter 12 år försöka hitta gamla jobbarkompisar i Zimbabwe. Nu har jag gått igenom massa dammiga fotobuntar och plockat ut bilder på människor från olika konsthantverksgrupper i Harares förorter. Inte kommer jag ihåg vad alla heter, bara i vilken förort de arbetade. Nu ska jag gå till de förortscentran, kommunala hallar med socialarbetare där vi jobbade och höra om någon känner till dem. Finns centren kvar?
Moses, som jag hade anställd som allt i allo ska hämta mej på flygplatsen. Att se hans barn som nu blivit stora...märkligt. Till deras skolavgifter har jag samlat ihop pengar i 10 år.
I morgon kl 18 susar jag iväg med etiopean airlines!

onsdag 21 januari 2009

INTERNETTCAFE i indisk stad

Nu måste man skriva in sitt passnr och cafeet tar passkopia for att få mejla här i Delhi pga blasten i Bombay!! Jag ser många militärer på gatorna. De väntar nya dåd den 26 jan, nationaldag m parader.
Annars har det varit en speciell upplevelse att sitta på internettcafeer. Caféeägarna är nämligen väldigt alerta och kan hjälpa kunderna med allehanda saker. För oss tar de in foton fr kameran och förminsker bilderna vi vill lägga in i bloggen och för andra läser de mottagna e-brev och skriver det svar som kunden ber om. Flera kärleksbrev har jag lyssnat på och förundrat mej över hur öppet folk visar sina liv. Inte en en krusning på munnen hos caféeägaren när han lyssnar och skriver.

HEMRESA
Jo nu skulle man vilja ga o dra lite o bara njuta av framgången, teckna lite. Sa svårt att hålla kvar stämningarna när man kommer hem. Det blev ett stort äventyr. Hur ska jag klara mej utan en skock beundrare varje morron när jag äter frukost på takterassen? Inte höra barn och killingskrik, trum- eller flöjtspel om morronen. Utan alla anrop fran affärsinnehavarna om att få mitt sällskap på en testund? Inte måste jag ga ut pa Kabelgatan med ett fat mat till kon som kommer hemlullande pa kvällen. Inte heller ta ut min lilla stol till kon och skaffa dagens mjölk och smör.

söndag 18 januari 2009

Snart slut

Motet med tjejgruppen i byn efter utstallningen var ljuvlig. Plotsligt var de forsynta flickorna glada och pratsamma. Jag sag ngn ta den broschyr vi gjort pa engelska o hindi, lasa och stolt visa upp for kamraterna. Den hade rakat komma med och jag forstod det hisnande i beviset pa att DE gjort utstallning och att de kunde lasa den, som inte deras mammor kan. Jag hade givit dem en ny teckningsuppgift pa temat hur ser det ut i skolan och vad leker ni pa rasterna eller hemma. Medan teckningarna strommade in forsokte Elsa halla mote med kvinnorna. Rosten lat latt desperat for det anlande nya intresserade kvinnor som skulle prata daligt om de inte fick vara med i broderiklubben. Else gav aven hon en teckningsuppgift som det alls inte gick att prata om. Ha bildgenomgang med 25 kvinnor som inte gatt i skolan och lart sej att det ar lattare om en i taget pratar funkar bara inte. Sjalv bollade jag med tjejerna, hoppade kraka och annat skoj trams som de antligen hangde med pa. Sen pratade vi om teckningarna som vi tejpat upp pa en hyddorr. Denna gang med en av pojkarna fran hotellet som tolk eftersom vara sosialarbetarkompisar plotsligen blivit kallade till en annan stad. Han visade sej kanna folk sen tidigare och vara yngre an de flesta kvinnorna sa att de inte behover besloja sej for honom. Han var kanonbra tolk.
Se aven Elsas berattelse om UTSTALLNINGEN

tisdag 6 januari 2009

Arrangerat äktenskap

Socialarbetarkompisen, 32 arig kvinna, var på annan plats och idkade valarbete i november nar vi skulle träffat henne. Hon hade där traffat pa en trevlig ung man som hon tyckte kunde passa hennes syster. Hon fragade vilken kast han tillhör och det vara samma som hennes. Hon fragade om han var gift. Det var han inte men ville bli. Så kontakt togs mellan släkterna och den 3dje jan kom hans släkt till hennes for att titta pa flickan. Släkterna sågs i templet och de unga tu fick 10 min att förhöra sej om varandra. Då gick kompisen in och fick jakande svar från båda att de ville gifta sej med varandra. Sen festades det och byttes ringar.
Nu har hon en syster till som måste giftas bort - sen kan hon själv skilja sej.

torsdag 1 januari 2009

GOTT NYTT AR






Nyarsdag flog jag drake med barnen runt hotellet





NYARSFEST









Nyarsfest pa landet i ekobyn Manupia.
Sex turister betalade barbeque, 4 musiker, jeeptur dit, sovande i hyddor. Ett litet fyrverkeri som smallde av kl 11 utan forvarning ingick ocksa. Ganska otroligt. Elsa och jag red kamel en timme dit fran ruinbyn Kuldera. Fantastisk mat, dans i sanden till musikernas ofortrottliga sangberattelser som traderats i 100-tals ar. Om otrogen prins, om hur man gor sprit....... Kocken som syns uppflugen pa ugnen med pannlampa fr Claes Olsson drack ur kopespriten och fick skickas hem. Men maten var fardigt innan. Det var hemmahotellet som ordnade. Tyvarr var inte hela personalstyrkan som borjar kannas som familj dar. De servade hotellet.
STADEN med sin borgmur och rikemanspalats sk Haweli
Tjejernas broderier pa temat leksak blev mycket mer. Alvarsamt och nyfiket lyssnar de och broderar.
Nu har en grupp kvinnor fran byn borjat ta sej till kontoret i stan, ca 2 km bort, for traning ostorda av barnen i byn. Sen ar det meningen att de ska formedla kunskaperna hemma i byn.Ta med sej garn och nya tyger med figurer att brodera.