Zimbabwiska kamrater har plåtat i sin vardag

På 1990-talet arbetade jag som designkonsulent i Harares förorter. Jag for runt runt till 15 konsthantverksgrupper och pratade om design och marknadsföring. År 2009 for jag tillbaka till Zimbabwe för se hur alla kompisar har det. Kompisarna är tidigare arbetskamrater i konsthantverksgruooerna och Moses, Roslyn och Anxious som jag känner på andra sätt. De fick varsin engångskamera att använda under en vecka och uppmaningen:
– Plåta det som gör dej glad och det som gör dej ledsen.
Zimbabwe har haft flera dåliga år på 2000-talet, ingen mat 2008 och terror i samband med politiska val. Alla berättelser började på samma sätt.
– Britta, last year we had nooothing to eat! sa alla med gott humör som om det var evigheter sedan och fick det att låta som en skröna.
– Bladen på de här träden brukade vi koka, sa en
– Här överlevde vi på mango, sa en annan i förorten med mangoträd.
I många familjer var det kvinnorna som fixade överlevandet dessa år genom att jobba som hembiträden i grannländerna. Eller sälja hemsydda kläder.

På bokmässan ska jag visa ett bildspel med fler bilder om detta projekt. Emmaus monter D07:19. Kl 14.00 den 23 sept och kl 11.00 den 25.9

Fotografen var irriterad på att kvinnorna måste fixa det mesta på en begravning

Elisabeth gillar sin gamla mamma som är 90 år och gärna dansar. Här på besök i Elisabeths pool.

Roslyn säljer småsaker på en fleemarket och är så glad i detta arbete med kollegor fast hon knappt tjänar några pengar på det

Kursavslutning

Samma kväll som Spanien vann fotbollen hängde vi upp nästan alla tyger vi gjort - i trädgården och på det lilla torget. Vi hörde de traditionella tjuten när bollen nästan går in. Men när enda målet gick in satt vi på puben där vi trodde det skulle vara fullt ös. Två andra gäster var där, resten satt hemma hos varandra eller hos Paco nere i dalen. En timme efter slutet började tutande bilar köra omkring i de pyttiga gränderna.

Moderna Spanien

Annat var det förr, för 28 år sedan när jag var där sist. Nu är bussarna nya, går från väl utmärkta hållplatser och har säkerhetsbälten. Det sopsorteras på gågatan och flygplatsen t.o.m. i byarna finns samma slags stora burkar för olika avfall som hemma i Sverige. I byarna går inga svartklädda gummor med åsnor i gränderna, där klämmer man in stadsjeepar på minsta plätt med 1 cm marginal till vägg eller stup. Livsmedelshallarna är stora och fräscha utan isvalkar i frysdiskarna och med 15 sorters hushållspapper att välja på. Folk går klädda i svart, grå och beige trikå precis som hemma. Fast med lite mer mönster på dem och väldigt många fler höga klackar till dem. Handikappramperna är betydligt vanligare här än hemma.
Men på några punkter är det fortfarande omodernt: elledningarna som dras mellan husen bildar tjocka buntar och nystan. Man får finna sej i att en sådan bunt korsar ens balkongdörrar. Sist men inte minst det vansinnigt omoderna: man kan på bussen betala med kontanter!

Textilkurs i Andalusien

Så är jag på vift igen! Svettas nu i en pittoresk bergsby Cutar en bit från Malaga. 8 energiska kursdeltagare gör Shibori, stämpeltrycker och gör mjölreservagebilder i gränderna under min ledning. Vi lagar mat tillsammans i ett enkelt kök och idag blev det väldigt medelhavskt; grillade sardiner, getostsallad och marockansk ratatoille.
Mönster, mönster och mera mönster. Igår Alhambra där kaklen går i turkos, grönt och terra, rätt enkla i färg men superkomplcerade i form och mycket intressantare än de som florerar på utsidan av folks nyreparerade småhus. Det råder en badrumstrend sägs det. Alla vill ha kakael på sina hus fast det inte följer traditionerna. Inte med ett litet antal formelement som kan ses i Alhambra utan med tillkrånglade mönster gjorda med senaste keramiska teknik

I byn Bilong ki Basti

Nu börjar det ta slut. 3 snart veckor förflutit. Två bilduppgifter hanns med för flickorna, en som heter Vad händer i köket, hur lagas maten. Den andra frågade jag dem om de ville berätta om sina drömmar för framtiden. Men det ville de inte, så jag frågade vad de ville göra för bilder och fick svare; djuren. Nu håller de på att färdigställa den uppgiften. En flicka valde dock att göra en bild på en domstol och en gjorde skolmiljö. Under dessa diskussioner berättade de att de faktiskt inte vill fortsätta skolan efter de 8 åren. Endast 2 vill det, systrar, smarta typer. Den ena pratade i TV förra året när vi gjorde utställning. Men de är för fattiga för att det ska gå. Dessutom är föräldrar rädda för att skicka sina flickor till skolan p.g.a. sexual harrasments.

Kvinnorna har också hunnit med 2 omgångar kvinnobroderier. Den första gjordes slarvigt och utan engagemang. Till den andra hade vi pratat mkt om att göra olika stygn och mönster och se! Det blev en enorm skillnad.

Morgon

Morronsysslor runt Artist lodge. Jag tvättar lite kläder på takterassen utanför mitt rum där det finns 2 andra rum. Går upp en nivå till på mycket ojämna steg av sten där de smalaste stegen är 20 cm breda. Gör lite yoga där och har fin utsikt över alla andras morgonsysslor. Kateringköket lagar mat i stora grytor på stor lerspis som eldas med sågspån. Familjeföretag ser det ut som. Ser faktiskt en kvinna ibland och barn i 12 årsåldern. Brevid står två små vagnar med tak som maten lastas på för att dras ut i stan till försäljning. Åt andra hållet ser jag turbanklädd man som lyfter tunga lerkruset med vatten. På sin innergård som funkar som vardagsrum. I ena hörnan finns deras sovrum i klassisk lerhusstil. Det är mycket litet och räcker nog precis för att lägga ut sovfiltarna på. För att krukan ska stå stadigt lägger han en kloss vid botten, krukorna är rundade.

Prinsessan

Osrerikiska Brigitte har fatt en rajastansk klanning av grannfamiljen. Det uppskattades mycket av folk att hon gick omkring i den. Har ater vi middag i gamla stan uppe i fortet.