Fotoaffäen och kineserna

Igår hade jag också bestämt möte med Tsitsi för att få två kameror till framkallning. Vi hade bestämt möte vid Agribank. Efter diverse förvirringar, hårda parkeringskrav för min del sågs vi en timme senare i fotoaffären. Där är trångt och kaotiskt en måndag. Då ska helgens evenemang framkallas. Alla bröllop, examina, babywelcommingparties som passerat under helgen och fotograferats av för tillfället anlitade fotografer. Många plåtar med analoga kameror och de står i en kö. De som plåtat digitalt sitter på led framför datorerna. Jag som enda viting och nästan enda kvinna försökte få mina digitala bilder lagda på en CD. En anställd försökte hjälpa mej med det, men hela programvaran är på kinesiska. Så hade jag fått en Cd skiva tillgodo men måste gå till kassan för att köpa 2 till. Då blev det problem för killen som hjälpte mej. Han fick sej en rejäl utskällning av den kinesiska damen för att han gjorde detta jobb just på en måndag. Han förklarade mycket tålmodigt och leende att det var chefen som bett honom.
Nä, kineserna är inte omtyckta. De hälsar inte på oss säger flera, de småpratar inte, de tror tom att vårt skinn är smutsigt sa någon.
Inte fick jag mina brända CD skivor och inte fick jag några filmer framkallade igår. Annat är det i Indien….Där går det blixtsnabbt att få en CDskiva bränd.

I tumultet på fotoaffären viftade Tsitsi med en räkning från hennes housing-cooperativ. De har fått en extra avgift på 350 Rand som jag tror är 70 dollar. Om de inte betalar hälften i november förlorar de sina hus.Hur ska de få ihop 35 dollar när deras egna hyresgäster inte betalar till dem?