Kapsylkonstnären

På morronen kom svensk kompis´ zimbabwiska “barn” och hämtade tjockt brev jag hade med mej. Mannen berättade om sin elektrikerfirma som förra året till slut inte kunde ta jobb.
- Priset jag gav ena dan var inget värt dagen fakturan skulle betalas. Att ta betalt i Usdollar var förbjudet. Nu har vi börjad jobba igen.
Nu är det Usdollar som betalmedel som gäller. Men det finns inga småpengar. I affärerna får man ett tillgodokvitto eller godis och kulspetspennnor för mellanskillnaden till en hel dollar.
Margret Majo som vi ska hälsa på i Highfield vill ha besök kl 13 så då passar jag på att besöka The National Gallery innan. Det är fullt av barnmålningar med prydliga skyltar vem som målat, titel, skola, kategori. De har tävlat med djurbilder. Insektsbilderna tycker jag är klart bäst. Där hänger också texter. En kille skriver lyriskt om att pappa som utbildat sej mycket och arbetar så hårt är hans förebild. Så ska han också göra.
Vi måste gå genom hela stan till Market place för att hitta rätt minibuss. Där är lite för stökigt för att kännas kul och för långt bort framförallt. I Highfild frågar vi oss fram. Inte känner jag igen mej så exakt fast jag körde dit ofta. Numren på husen ligger inte i ordning. Frågar en mormor som gör blå korgar. En av dessa mormödrar som tar hand om sina barnbarn.
Margret har verkstaden i samma rum som sist för 12 år sen. Lika rörigt som då fast hon är erkänd som en av Afrikas konstnärer. Hennes man som fick sparken från transportministeriet jobbar med henne. De har inga egna barn vilket var frustrerande för henne då. Nu har de fått många syskonbarn att ta hand om. Så kommer de loss Chiedza o Margeret och berättar om förra året, halvt skrattande påminner de varandra om hur det var; skitigt, ibland blåaktigt dricksvatten, avloppsledningar som sprungit läck överallt. Man kunde inte ha fönstren öppna i den hetaste dagen pga stanken. Hade man fått tag i en säck ris eller majsmjöl måste man ha den i sovrummet annars skulle den försvinna. Folk kokade löv. En viting som jag skulle inte kunna sitta ner som jag just gjorde utan att bli misstänkt som MDC sympatisör. Ingen satt längre än en halvtimme för att inte bli misstänkt. Man träffades i stan. Det fanns helt enkelt ingen mat i landet. Man måste åka utomlands för att få tag i nåt ätbart. På landet, i byn var det torka. Det gjorde båda dessa damer. Chiedza sydde kläder som hon sålde i Mocambique och köpte ris med sej hem. Margret sålde sina kapsylmålningar. Margret tar gärna en kamera och plåtar sin vardag. Chiedza hjälper till att förklara på shona. Hon fick en igår. De tycker det är kul.
Margret skjussar oss stolt till stan. Hon har nämligen tagit körkort efter mannens vädjanden.
- Vem ska köra mej till sjukhuset om jag blir sjuk?
Jag är fylld och bestört av alla berättelser om Förra Året. Fast jag pratar med Moses varje månad hade jag inte fattat.