Jag ringer till Teresa Makwara för att fråga hur samtalet gick med de syende mödrarna om att fotografera. De hade frågor om det så vi bestämde träff nästa dag på National Gallery. Lite utförligare berättade jag om den minimala informationen svensk press ger om afrikanskt vardagsliv och särskilt kvinnors blev hon mer intresserad. Och att jag vill ha bilder från hantverkande mänskors liv. Nu hänger hon på och ringde genast upp en av dem. Hon är glad över att det är ett genderprojekt men säger:
- Wy don’t you make a documentary on us?
Jag påpekar att det är roligare att de själva plåtar och att en dokumentär har en annan budget.
Sen går jag runt i centrum och kollar in bekanta ställen. Stiliga postkontoret med röda detaljer har förfallit. Ministeriet jag jobbade på är inte kvar. Hantverksförsäljingen i lilla vackra parken inte heller, liksom biograferna. Där är stängt rätt o slätt. Allt är lite mer slitet men det är full av vararor i affärerna.
Jag tar minibuss hem och betalar med sedelbunten zimdollar som endast kan användas för transporter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar