Morronrockskvinnorna

Jag ville ju så gärna träffa Tsitsi och Norleen, de två damerna som färgade tyger på en fotbollsplan, sydde morronrockar och skickade till enskilda kunder i Sverige. Ända tills postsystemet pajade. De hade också lyckats spara ihop till varsin insats i ett housing cooperativ. Men jag hade varken efternamn eller adress till Norleen. Jag visste ju var huset låg men trodde inte jag skulle känna igen mej pga massa nybygggen. Det är ingenting nybyggt på 12 år. Med Chiedzas goda hjälp hade vi hittat rätt buss och kommit fram till att de bor i Dzivarezekva, phase 3. Vandrade en allé fram och skulle svänga in i området.
- Nä, vi tar nästa gata in.
Där stod hon med en liten unge på armen. Är det Guds vilja eller…
Ungen är inte hennes, utan sonen Desires´. Han hade inte klarat skolexamen på första försöket och hade inte pengar till en ny. Nu är han i SA med frun och ett nytt barn. Detta barn hade de lämnat som 5 månaders, nu 18 mån.
Norleen har två rum, toalett och badrum. I det ena rummet har hon en hyresgäst för 40 dollar/mån. I det andra rummet bor hon med lilla barnet och Fortunate 19 år, som är dotter till hennes man som försvann. Nu låter ju detta bedrövligt. Men det vilar ingen som helst bedrövelsens skimmer över dem. Man berättar om besvärligheterna med ett skratt som inte är glättigt.
Vi får te först, sedan sadza med grönsaker sittandes i soffgruppen som bara får plats till hälften. De andra fåtöljerna är uppallade under taket. Sover gör man på golvet mellan sofforna. Nån stor textil produktion har hon inte längre men syr kläder ibland. Och förståss säger hon som alla andra:
- But last year Britta, med en slags typisk utdragen återhållen suck, last year was hard. Ny suck. There was nooothing to eat, fortfarande utan att höja rösten. People were eating mangoes, coocking them, sometimes with peenutbutter, no sadza.
Sedan vandrar vi vidare till Tsitsi i andra änden av Dziva phase 3. Jag hinner få ett giftermålsanbud och två försäljare som vill bli plåtade och blir det.
- Nu kommer folk tro att jag blir rik för att jag går här med en viting, sa Norleen.

Tsitsis hus är lika litet. Hon har inte heller kunnat bygga ut med fem rum till som planen tillåter. Hon hade däremot några småstugor på tomten som hon fick in pengar på att hyra ut. De revs av regeringen i den stora städningen 2005. I ett hörn ligger några cementklumpar. När stugorna var rivna fick de trycka ihop sej allesammans i de två små rummen.
Tsitsi ser mer sliten ut. Hon har fått ett femte barn sen sist.
- Jag behövde en pojke till, säger hon strålande.
Hon bor med lilla pojken, vuxen dotter och hennes barn i det lilla rummet. Det andra rummet och badrummet är uthyrt. Alltså har de inget badrum.
Båda blev jätteglada av att se mej, kul, och fick varsin kamera.

Senare fick jag höra att den stora städningsaktionen som var menad att skrämma bort röstande från staden fick motsatt verkan. Folk åkte hem när deras hus rivits (av dem själva, bevakade av militärer) men berättade då för släktingarna på landet om regimens påhitt. Så det som ofta sägs, att landsbygdsbefolkningen stöder Mugabe stämmer inte.